Jag är trött. Magen är ur slag, vet inte riktigt vad det handlar om, men det gör att jag känner mig sjuk mellan varven, svag och lite darrig, liksom. Det var likadant igår… då var jag bitvis alldeles yr, allra mest medan jag sprang runt som ett skållat troll och försökte få någon slags rätsida på en av de nya uppgifterna som den som anställts för att hjälpa mig, inte ville hjälpa mig med… så, effekten av att jag bad cheferna tydliggöra våra arbetsuppgifter, var att jag fick en psykopat-utskällning av cheferna, men i övrigt fick jag precis det problemet med kollegan som jag ville försöka förhindra genom att be cheferna klargöra. Både pest och kolera, alltså. Nåja, det är världsliga problem. Det är allt, faktiskt, världsligt.

Igår ringde jag pch pratade med den på personalavdelningen som jag träffade i fjol, medan jag försökte ringa in och skapa mig en ny karriär som tog tvärslut för att jag i stället prioriterade att ta hand om min dotter. Jag ville höra med personal-människan om h*n trodde att det vore ett bättre val för mig att försöka bli bortplockad från det gamla jobbet så fort som möjligt… men det tyckte inte h*n. Jag berättade litegrann om situationen med chefen i förra veckan, och som väntat fick jag ingen större respons alls. Det är normalt att chefer beter sig som dårar mot sina anställda, hos oss. Det går inte att göra något åt, för befordringsgången är sådan att det är helt fel människor som blir chefer hos oss. Dessutom ville nog personal-människan att jag skulle hålla fokus på att jag ska bort… och på att skapa mig de bästa förutsättningarna för det, dvs h*n pratade bara om att ringa in mina spetskompetenser i ett CV… och det var ju bra, i och för sig. Det känns bara lite konstigt att bli bemött som om det vore jag som är konstig, när jag blir påhoppad… men, jag är van, tar inte lika illa vid mig för det längre. Jag har insett och accepterar att de flesta människor är väldigt begränsade i hur de klarar att uppfatta andra människor… och den personal-människan är ingen som är bra på medkänsla eller rättvisa. Det är skönt att jag vet det, sedan tidigare… även om det inte är så skönt att bli bemött så.

Sedan var jag hos psykologen. Den som jag pratar med alltså, inte dejt-sajt-mannen… För första gången, egentligen, pratade vi om hur det går på jobbet. Hittills har dottern-situationen tagit så mycket fokus, att jobbet liksom har blivit oväsentligt, i jämförelse… Jag berättade om utskällningen jag fick från chefen i förra veckan. Psykologen reagerade i alla fall med att “det låter väldigt obehagligt”, och tyckte att chefens beteende var oacceptabelt… det är ju alltid något. H*n frågade också om jag utsatte mig för en risk att bli “påkommen”, av det jag skriver om jobbet på bloggen… och jag sa bara att jag är ganska säker på att ingen som känner mig IRL läser den. Jag sa inte att allt jag skriver på bloggen, är sådant som jag är beredd att stå för, om de som det berör läser den… men så är det. Jag skriver inget här som inte är sant. Folk må tycka vad de vill om det, men det har likförbaskat hänt, och jag tänker inte vara en av dem som förnekar verkligheten…

Den här gången märkte jag på psykologen att h*n tyckte att det var… obehagligt, att jag känner mig så illa sviken och inte alls litar på dottern längre, att jag faktiskt inte är säker på att jag vill ha henne i mitt framtida liv heller… jag var ärlig och svarade “inte till vilket pris som helst”. Så är det, jag tänker inte leva med att min dotter kränker mig genom att ge bort sina bästa vapen mot mig, till sin pappa, eller till någon annan som hon vet vill mig illa. Jag vet inte om dottern kan flytta hem till mig igen, för jag känner mig inte ett dugg säker på att hon inte kommer att göra fler saker av samma slag… och jag överlever inte fler svek av det slaget, från henne. Psykologen försökte säga att “hon är ju inte vuxen ännu, hon kan förändras jättemycket, och hon har ju faktiskt fått intryck från dig också, inte bara från sin far”… och jag sa att visst är det så. Men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka ut att risken fanns att min dotter skulle sälja min själ till en människa som hon vet vill mig så illa som det går… och det gör att ovanpå att dottern har problem med att hålla sig till sanningen, att bete sig moraliskt och juridiskt lagligt, att alls veta hur hon ska styra sitt liv… så blir det för mycket, att hon säljer sin mamma till en som vill krossa mig. Jag tror inte att dottern kan flytta hem igen, förrän jag kanske har orkat återskapa någon tillit alls till henne, igen… och det känns som om det kan ta många år. Förhoppningsvis går det snabbare.

Jag stänger mitt hjärta för dem som gör mig illa med flit, nuförtiden. Jag orkar inte bry mig om dem mer. Jag lever, och mår bra för det mesta, är nästan aldrig riktigt deppig nuförtiden… och det är nog för att mitt hjärta stängs, successivt… för människor gör faktiskt inte särskilt mycket snällt eller bra mot mig. De flesta människor gör faktiskt väldigt mycket mer ont än gott, mot andra människor… och jag orkar inte hantera det längre. Jag stänger.

När jag berättade för psykologen litegrann om det som min pappa sa och gjorde mot mig, innan jag stängde honom ute ur mitt liv, så sa h*n att “det låter… sjukt. Elakt.” Och det är det ju. Min pappa talar om för mig att han tycker att jag är en människa som varken är värd andras kärlek eller ens är värd att behandla med respekt… han säger det NU, inte då, han har inte ändrat uppfattning om att jag är en värdelös människa. Hur ska jag kunna ha människor nära mig, som tycker att jag är värdelös??? Stänger jag dem ute, så får jag kritik för det, för så gör ju inte en frisk och sund människa som vet att blod är tjockare än vatten… och stänger jag dem inte ute, och mår följaktligen extremt dåligt och orkar inte sköta mig själv och mitt liv, så får jag kritik för det också, för då får jag ju skylla mig själv som mår dåligt. Damn if you do, and damn if yon don´t. Väldigt många människor blir gladare i sina egna liv om de kan hitta fel hos andra. Genom min öppenhet ger jag många illvilliga människor möjligheten att leta fel hos mig. Och tala om för mig att jag har, och gör, dem. Och… leta fel får folk gärna göra, men jag accepterar inte att de säger det till mig. För jag vet att… trots att en del så innerligt gärna vill tro att det är mitt fel att folk reagerar negativt mot mig, som chefen i förra veckan, så vet jag att det inte beror på något som jag gör eller är fel. Det finns olika förklaringar, för olika av de där människorna… Min pappa är skitförbannad på mig för att jag säger det jag ser, som han vet är sant. Chefen är paranoid och ger sig verkligen inte bara på mig… en kollega berättade idag att en annan kollega hade blivit hotad i telefon av chefen, varpå chefen hade slängt på luren i örat på kollegan… och den kollegan är en människa som både jag och den jag pratade med, uppfattar som en trevlig, lugn, kompetent och väldigt arbetsvillig person. En som är lätt att tycka om… Min dotter försöker “slakta” mig för att jag är så jäkla stark och det är svårt för henne, som inte vet vilken hennes inre kärna är och som har ett extremt behov av att bli omtyckt av sin pappa, att bryta sig loss från mig och samtidigt inte sälja ut mig… jag är den enda människan i världen som verkligen bryr sig om henne, och det vet hon. Det leder till att hon behandlar mig som om jag vore den enda människan som hon inte värdesätter alls och inte behöver ha kvar i sitt liv… Psykologen försökte trösta mig med sin bild av anledningen till att folk behandlar andra som skit, vilket är att den man litar på vågar man trotsa… och jag är inte säker på att det är så enkelt, alltid. Människor vet, i sina inre, att det finns en gräns för hur illa man kan behandla andra innan de går sin väg… så ibland är det ett val som människor gör, att behandla en annan som skit för att man vill bli av med den, eller inte bryr sig om vilket. Vi kan trösta oss med att det finns “goda” anledningar till att andra trampar på oss… visst kan vi det. Men det är inte alla gånger som anledningarna är goda… Men det är såklart bra och helt i sin ordning, att psykologen försöker hålla fast vid sin “goda” uppfattning om varför våra barn och familjer behandlar oss som skit. Jag vill att h*n ska fortsätta tro det, och säga det… för någonstans så hoppas jag ju att jag ska kunna låta min dotter närma sig mitt hjärta igen. Fast på ett annat plan så har jag slutat bry mig… jag tar för mycket skit, jag har alltid tagit för mycket skit från andra, det är en stor anledning till att jag har kvar människor i mitt liv som behandlar mig illa. Jag skulle behöva lära mig att gå min väg tidigare… verkligen tacka för mig, stänga dörren och inte längre låta den sortens människor som får galna eller aggressiva reaktioner mot mig, få bekomma mig längre. Jag vet bara inte hur man gör det… jag är för godtrogen, har lite för svårt att bestämma mig för att en människa är ond eller värdelös, när den behandlar mig som skit. Jag vet inte hur man både behåller sin öppna och positiva inställning till människor man möter, och utgår ifrån att de kanske kommer att vilja skada en… samtidigt.

Och jag är skittrött på att leta felen hos mig själv. Fast ännu mer trött är jag på att människor i min omgivning kämpar så förtvivlat för att få allt ont som händer mig, att bli mitt fel… Jag har i alla fall blivit bättre på att sluta lyssna på människor som vill tro att det är mitt fel varenda gång som jag blir påhoppad. Det är inte alltid bådas fel, när två “träter”… i synnerhet inte när det i realiteten bara är den ena som träter. Och det händer faktiskt oftare än man kan tro.

Igår fick jag rapporten av personlighetsanalysen från dejt-sajten. Den säger att jag är dålig på att kompromissa vid frustrationer, att jag antingen väljer att dra mig undan, eller att gå till oväntad attack. Jag tycker att jag har hanterat konflikter på det sättet tidigare, i högre utsträckning… och konstaterar att numera är det väldigt sällan som jag går till hätsk mot-attack när någon går till hätsk attack mot mig. När mamma var här i julas och betedde sig värre än tonåringen, så svarade jag med ett lugn och en saklighet. Likaså när cheferna gav sig på mig i förra veckan. Och jag undrar om det inte är just det som gör att mina familj reagerar så extremt starkt mot mig, nuförtiden… att jag håller mig till saken och inte attackerar, så som de gör. Enligt konfliktteoretiker ska den framgångsrika vägen att lösa konflikter, vara att inte låta sig dras med i den andras drama… men min erfarenhet den senaste tiden visar att det snarare gör den andra personen väldigt mycket mer aggressiv. Jag märker på dotterns far hur han försöker provocera mig till att tappa fattningen… det var exakt det som mamma gjorde, i julas… och just vad min psykopatiska chef gjorde i förra veckan. Det faktum att jag inte beter mig lika illa tillbaka, verkar bara göra dem ännu mer aggressiva…

Hur man än gör så har man ju ändan bak. Och de flesta människor vill gärna placera orsaken till alla konflikter, på ett enda ställe… jag tycks vara ett lämpligt mål att placera konflikter på. Antagligen blir det lättare att placera felen hos mig, för att jag försvarar mig mot sådana stämplar, och vidhåller det jag ser… om jag helt och hållet kunde lära mig att skita i vad folk tycker, så skulle de nog inte försöka i samma utsträckning. Eller om jag helt enkelt blev lika sluten om mig själv, mina tankar och mina känslor, som de flesta beräknande människor är… och det känns inte alls som ett roligt alternativ. Jag tror inte att människor som är slutna om sina känslor, har känslan av att verkligen leva… och det har jag, ofta. Jag vill ha kvar den spontaniteten, tilliten till människor och naiva glädjen över småsakerna här i livet…

Så jag ser ingen annan väg, än att försöka undvika psykopatiska chefer eller medarbetare så gott jag kan och inte sätta något värde på deras respekt alls, medan jag faktiskt helt väljer bort familj och bekanta som har fokus på att konkurrera om allt utrymme.

Igår svarade jag på meddelandet från dejt-sajt-psykolog-mannen. Jag berättade litegrann om trasslet med dottern, bara väldigt lite, för att han ska veta… för att jag inte vill hyckla. Han blev glad över min ärlighet om relationen med mamma, och berättade att han hade en bra relation med sin mamma men ingen alls med sin pappa, som är en skitstövel, precis som min… Men han jobbar som psykolog, och jag förstår mycket väl om han kan dra sig lite för att ge sig in i en relation med en människa som har trassliga nära relationer. Så jag ville ge honom chansen att backa ur tidigt… om min situation är något som skrämmer honom. Jag hade nog velat veta det motsvarande, om det varit omvänt… hellre en hel del av det som kan utgöra hinder, så tidigt som möjligt i kontakten, än att man kommer nära varann och kanske får känslor för varann, och först därefter får man klart för sig att man har träffat på en aggressiv narcissist, eller något… som min pappas fru. Jag vet inte hur mycket pappa är klar över hur osunt hennes sätt att hantera sin omvärld är… men han har uppenbarligen tagit mycket intryck av henne, han försöker inte vara en bra människa längre, som han faktiskt försökte medan han levde med mamma.

Men dejt-sajt-psykologen kan såklart verkligen tycka att det blir för mycket ärlighet, för tidigt… och då är det lika bra att jag får veta det, så fort som möjligt.

Det är hur som helst trevligt att ha den där kontakten, med honom. Än så länge. Kanske avslutar han den idag, det visar sig.

Jag mejlar lite med stackars klena M också… han är ju söt, så är det. Jag skrev till honom häromdagen att “varför måste du vara så jäkla komplicerad, varför kan du inte bara vara som vanliga människor?”. Han undrade hur vanliga människor är… och berättade lite vimsigt om sina virusar och solskenspromenader med hunden och att han inte vet något om jobbet han sökt än… och jag svarade att vanliga människor tycker om andra, när det finns anledning. Och de kan visa och säga det. Så ser jag det, om man inte kan tala om eller visa att man tycker om en annan, så ligger det skumma motiv i botten… makt-motiv, av något slag. Jag förstår att M aldrig egentligen har haft någon människa nära och inte har en aning om hur man gör när man tycker om någon… men ingen tvingar honom att fortsätta vara sådan. Det är ett val han gör. Så jag måste välja bort honom, på det riktigt nära sättet… och det känns lite tråkigt, men jag accepterar att det inte är möjligt att få något förhållande att fungera mellan honom och mig.

Och just nu bekommer det mig inte mycket att jag inte har någon man nära mig. Jag vet inte ens om jag skulle orka försöka… just nu. Det kan ändra sig, när som helst.

I stället jobbar jag på med nya jobbet. Vi hade ett möte idag, jag och B, med några människor med den rollen som jag lämnar ifrån mig nu, på gamla jobbet. Det var ett ganska givande möte, fast hälften av dem som anmält sig dök helt enkelt inte upp. Meddelade sig inte heller. Efter mötet gick jag till gamla jobbet, och jobbade på en timme till med nya-jobbet-saker, sedan hade vi ett möte där också. Jag engagerar mig, pratar och tänker kring allt som hör till mina jobb, men jag känner mig som om hjärnan är splittrad i tusen bitar och allt bara flyter… Fick mejl från personal-människan, tydligen skulle mitt ärende hamna på deras bord inom de allra närmaste dagarna. Så då blir det dags att skriva CV, framhäva mina talanger, se om de kan hitta ett nytt jobb åt mig… jag är ändå glad att de som ska jobba med mig om det, är andra människor än den här personal-människan, eftersom h*n har såpass stort behov av att tala om för mig vad jag ska tänka, känna och vilja. Så länge som jag pratar om det som jag behöver den personens hjälp med, så kan jag spela undergiven och hålla med om allt, för att inte göra saken värre för mig själv… men jag är rädd att h*n skulle kunna få mig att hamna på ett nytt jobb som inte passar mig. Jag hoppas att de som jag kommer att leta nytt jobb med, är av en annan sort… verkligen, hoppas jag det. Att jag ska kunna hitta ett bra nytt jobb inom verksamheten, med deras hjälp… Hur som helst så kommer det väl att börja hända saker på den fronten inom de närmaste dagarna, eller kanske veckorna. Jag får nog uppsägningsvarslet inom några veckor… om de inte hinner hitta ett nytt jobb åt mig innan högsta chefen hunnit skriva på varslet, förstås. Nåja, allt händer nu, fortfarande… det verkar som om den här våren kommer att handla om konstanta förändringar, på daglig basis. Kanske fortsätter det så resten av året, om jag har otur. Jag hoppas att det ska lösa sig snabbare än så. Jag lever en dag i taget, och det går rätt bra.

Det går faktiskt rätt bra. Det mesta. Funkar okej. Efter omständigheterna. På det hela taget så är livet ingen katastrof… och just nu har jag inga förväntningar på något särskilt, heller. Varken bra eller dåligt. Det blir såklart ett extra slitage när folk beter sig aggressivt eller illvilligt mot mig, men… tja. Det är egentligen inte mitt problem… jag tappar ork och fart en stund, men jag tar det inte personligt och struntar faktiskt bara i dem som behandlar mig som skit.

Något i mig är faktiskt annorlunda än det var innan exet försvann… jag tar i stort sett inget lika hårt längre. Efter att han försvann, åt jag lyckopiller och jobbade stenhårt med att hitta förhållningssätt till livet som skulle ge mig bättre förutsättningar att orka. Det verkar trots allt ha påverkat mitt psyke, mer permanent… Det händer värre och värre saker för varje år som går, och ändå trycker det inte ner mig på samma sätt som sånt har gjort tidigare… kanske delvis för att jag… liksom inte riktigt förväntar mig något av människor längre. Människan är inte god, de flesta strävar faktiskt inte efter att vara schyssta mot sina medmänniskor… de låtsas att det är det som de gör, men innerst inne vet nog de flesta att det som de gör, är att försöka konkurrera ut sina medmänniskor. Tydligen är det så som människan är konstruerad, som varelse… så jag lär mig, efterhand, att inte bli chockad eller besviken när jag stöter på människor som jag måste hantera, snarare än vara tillsammans med. Jag hoppas såklart att fler människor kommer att komma i min väg, som är av den sorten som har sitt fokus på annat än att konkurrera ut sin omgivning… och jag träffar nya människor varje dag, i jobbet, säkert minst tio nya människor varje dag, som jag blir bekant med och ska jobba med eller prata mer eller mindre personligt med. Kanske kan några av dem så småningom visa sig vara sådana som det går att bara vara, med… vem vet.

I morgon hoppas jag få träffa min projektledare. Och så ska jag luncha med U, från jobbet jag hade i höstas… ska höra med henne vad som blivit fel. Det blir nog bra, tror jag… att få veta, eller rensa lite. Och så ska jag ägna en stund åt att lämna över uppgifter till den som ska ta över min hittillsvarande roll, på gamla jobbet. Bara för att andra människor, som den som det är meningen att jag ska dela de nya uppgifterna med, inte skäms över att de försöker sätta krokben för andra, så behöver inte jag bete mig som dem. Jag vill inte behöva skämmas över att jag beter mig som en skitstövel… vill andra vara skitstövlar, så är det deras problem. Själv vill jag vara en schysst människa. Och då får det väl kosta mig, mellan varven… men jag vill inte bidra till att göra världen sämre. Så är det.