I torsdags kväll, innan jag gick hem från jobbet, skickade jag ett mejl till de två som ska lämna över respektive dela mina nya arbetsuppgifter, och till mina två chefer. Vi som ska byta arbetsuppgifter hade bestämt att vi skulle träffas idag, för en första översyn över vad vi ska lämna, och när… och vid mötet som jag kallade till förra veckan, då resten av dem som jag ska växla arbetsuppgifter med också var med, så fick jag klart för mig att den som jag delvis ska dela arbetsuppgifter med, hade en annan uppfattning av vad h*n ska ta över, än jag hade och än vad som stod i beslutet som styrelsen fattat… jag kände, under mötet, att den andra personen inte ville släppa ifrån sig uppgifter som jag enligt beslutet ska slussas in i. Och jag kände, efter mötet, att… det här är en ledningsfråga. Min arbetssituation är rörig nog ändå, utan att jag ska vilja ta diskussioner och behöva kräva att få hjälp med att introduceras i arbetsuppgifter som den andra inte vill lämna över…

Så sent i torsdags kväll skickade jag mejlet. Jag skrev att jag insett att vi nog behöver få klargjort från ledningen hur fördelningen av arbetsuppgifter ska göras, och att jag inte ville att vi skulle påbörja överlämningen förrän vi vet vad som ska lämnas till vem. Jag skrev att eftersom jag skulle vara borta hela fredagen, sedan på det nya jobbet på måndagen och var upptagen på tisdag förmiddag, så hoppades jag att ledningen kunde ge besked via mejl om de kunde vara med på träffen efter lunch på tisdag eller ej, för om de inte kunde den tiden så ville jag att vi skulle skjuta på den första träffen.

Det var allt. Inget otrevligt, inga antydningar åt något håll eller… något konstigt alls. Bara att jag vill att de ska vara med första gången vi träffas, och en önskan om besked via mejl.

Inget svar kom. Alldeles tyst. Olycksbådande… så när jag gick till jobbet i morse var jag förberedd på att få ett otrevligt samtal med min chef idag… I morse, när biträdande chefen råkade passera mitt rum, ropade jag och frågade om h*n och andra chefen hade pratat med varann om det, och om de hade möjlighet idag eller ej. Jo, de hade pratat, och de hade dåligt med tid idag… ”men det där har ju du och jag redan pratat om, vi är ju överens om att det är du som ska ta de där uppgifterna…?”, sa h*n. ”Ja,” sa jag, ”men som jag sa i torsdags… jag vill inte vara den som meddelar kollegan att h*n inte ska ha de där uppgifterna som h*n tror att h*n ska ha, och som h*n markerade rätt tydligt vid mötet förra onsdagen att h*n tänkte ta på sig… det är en ledningsfråga att tydliggöra ansvarsområdena för de anställda när oklarhet råder, och jag tänker inte vara budbäraren som blir skjuten i detta. Om ni inte kan idag så skjuter jag på vårt möte, och det hade varit schysst om någon av er hade skickat det där mejlet jag bad om, och berättat det tidigare…”

Biträdande chefen suckade lite irriterat, men sa att h*n skulle gå och prata med över-chefen. Fem minuter senare kom de, båda två… in genom min dörr, medan de pratade om något annat och ingen av dem ens tittade mot mig… det märktes att de förberedde sig på ett ”jobbigt” samtal.

De kom in och satte sig. Frågade vad det var jag ville. Jag förklarade (igen) varför jag tyckte att det vore bra om de kom till mötet och klargjorde för oss, när alla var med och alla fick höra samma sak, hur de har tänkt med arbetsfördelningen. Sa att det blev klart under vårt möte förra veckan att vi inte har samma bild av hur det ska bli.

Över-chefen inledde fint… ”Jaha, så det här är någon slags revir-strid, eller!? Måste det bli konflikter kring allt som du gör??” Jag förklarade lugnt att eftersom min arbetssituation framöver, som de väl vet, innehåller… tja, bara oklarheter egentligen, så strävar jag efter att försöka göra den rådande jobbsituationen så konfliktfri som möjligt. För att jag helt enkelt inte orkar med bråk, ovanpå allt som redan är… Det är alltså inte alls någon revirstrid från min sida, bara en önskan om att få en så odramatisk arbetsvardag som möjligt. ”Alltså…” sa chefen…”jag har känt den andra personen som du ska dela uppgifter med i många år, och jag vet att h*n aldrig skulle försöka pinka in revir…” Jag lät antydningen om att jag är en revirpinkare passera helt, och sa bara att det inte alls handlar om revir, utan arbetsro. För tydlighets skull sa jag att det inte alls lät som någon dålig idé att den andra personen skulle ta de där arbetsuppgifterna eftersom den ”kan” den delen bättre än jag, men att om det är meningen att det ändå är jag som ska ta över dem efterhand, så behöver den andra personen få det klargjort… eftersom den sa att det var dens uppgifter för resten av det här året. Så att jag slipper hamna i diskussioner med den, när jag ska försöka lära mig det området… Jag tyckte att det var en väldigt enkel fråga.

Det tyckte inte mina chefer. För det första så sa över-chefen att ”visst kan jag skriva en lista över vem av er som ska göra vad, men herregud, om vi skulle behöva skriva beskrivningar över varenda anställds arbetsuppgifter så skulle vi inte få göra annat hela dagarna…” Jag sa, tålmodigt men inte särskilt glatt, att ”nu handlar detta om en situation där jag ska lämna ifrån mig halva mitt jobb till en person, medan jag samtidigt ska ta över halva jobbet från två, kanske tre, andra personer… man kan inte påstå att det här är någon ”rutin-situation”, jag har aldrig bett om klargöranden om vad som är mitt jobb tidigare… och dessutom tror jag att det inte är helt konstigt att få en arbetsbeskrivning av sin chef när man börjar på ett nytt jobb…? Det enda jag vill, är att ni kommer dit i tio minuter och berättar hur ni har tänkt…”

”Men herregud, du kan ju inte hålla på och kalla till möten varenda gång som du hamnar i konflikter!!”, sa över-chefen… och då härsknade jag faktiskt till och sa att ”det här handlar inte om någon konflikt utan om en potentiell sådan som jag vill undvika, och vad har du för belägg för ett sådant där påstående, kan du tala om för mig vad det är för konflikt-möten som du säger att jag har kallat till??”. Nej, det kunde h*n ju inte, eftersom det inte har inträffat… så då blev h*n bara tyst, några sekunder.

Jag sa att… ”jag har ingen energi över till att bråka om saker, så när jag får order från chefen så lyder jag dem. Jag vill bara veta vad jag ska göra, och så gör jag det. Som med det där mejlet som du skickade, inte bara till mig utan till tre andra personer också, när jag hade skrivit att jag ville samla ”min” personalgrupp till ett viktigt möte och undrade om vi kunde flytta på det mötet som du hade kallat till just den tiden… där du skrev att det inte var mitt jobb att ta i den frågan alls. Fast det faktiskt var det fortfarande, och hade varit det under massor av år… jag försökte bara göra mitt jobb genom att kalla till det där mötet, och då kändes det inte alls roligt att offentligt bli tillrättavisad och puttad till en roll som jag faktiskt inte hade. Det kändes inte roligt alls, men eftersom jag vill slippa bråk, så lydde jag bara dina order… det försöker jag göra nu också, och vill bara veta vilka de är så att jag kan jobba vidare.”

”Ja, det där mejlet ja… det handlade ju inte alls om att jag sa åt dig att inte kalla till det där mötet, det handlade om att jag tyckte att du skulle fokusera på de nya arbetsuppgifterna i stället, och det var ju bara ett svar på att du skrev att du inte tänkte göra det”… helt av banan, var chefen. I det jag skrev fanns inte ett ord om mina kommande uppgifter, bara om mötet som jag skulle kalla till… Det var så galet att jag tog fram mejlet och läste innantill, både det jag hade skrivit och chefens svar. Och chefen har ju samma mejl i sin dator, h*n kunde ju inte precis säga åt mig att det jag läste inte stod där… men så jäkla psycho reaktion… ”Jaha, visst, sådär stod det ja, men det är ju bara du som reagerar sådär överkänsligt på det”, sa chefen… och jag svarade att åtminstone en av dem som fick det, sa spontant till mig att det var ett otroligt onödigt och otrevligt sätt att platta till mig på, offentligt. ”Det sa h*n i alla fall till mig, men h*n kanske inte säger som h*n tycker, till dig…” sa jag, och när chefen svarade att johodå, den kollegan är minsann ärlig mot chefen, så sa jag att det jag menade var att kollegan kanske inte säger samma saker till oss båda. ”Du får gärna fråga kollegan”, sa jag.

”Jaha, men nu är det så att allt på den här arbetsplatsen handlar faktiskt inte om DIG, det finns faktiskt ett hundratal andra människor på den här arbetsplatsen och du är inte den enda som har det svårt”… sa över-chefen. ”Nej, det tror jag inte och har inte påstått, men såvitt jag vet så är jag en av två personer som blir uppsagda nu, och det skulle ni faktiskt kunna ta lite hänsyn till… när jag bara försöker göra det bästa jag kan av en situation som förändras dagligen”, sa jag.

Jaha, då högg chefen på det. ”Ja, du har ju gått runt och sagt till folk att det inte är säkert att du ska ha de här nya arbetsuppgifterna, och vi tycker att det är så viktiga saker så om du inte vill ta på dig dem så måste vi hitta en annan lösning!” Jag försökte förklara att ”från MITT perspektiv, så vet jag att jag kommer att bli uppsagd. Jag vet att ni har sagt att jag kan få bli återanställd på halvtid på de nya arbetsuppgifterna, men jag kan när som helst få veta att jag får ett heltidsjobb inom någon annan del av verksamheten, och det kan också sluta med att jag faktiskt blir uppsagd… så från MITT perspektiv, så ÄR det faktiskt väldigt osäkert om jag kommer att ha de här nya arbetsuppgifterna särskilt länge. Det är allt jag har menat”, sa jag. ”Jaha”, sa chefen, ”men om du är så osäker på om du ska jobba med de här nya sakerna, så får vi låta någon annan göra jobbet. Vi betalar en halvtid för att du ska göra det jobbet, och om du inte tänker göra det så… får vi väl lösa det så att du får vara utan jobb på den delen, och så betalar vi din lön ändå, tills du är inne i uppsägningsproceduren”… Jag försökte igen. ”Det jag menar är att… nu har jag faktiskt tagit tag i att försöka ta över de där uppgifterna (som jag inte ska ha förrän efter nästa månadsskifte!!), jag försöker hitta ett sätt att faktiskt göra de där uppgifterna, med den dagliga vetskapen att jag när som helst kan hamna i att byta arbetsplats… det är ingen lätt situation att befinna sig i, men jag gör faktiskt så gott som jag bara kan för att både vara kvar och på väg bort samtidigt…”

Och chefen högg igen, två gånger på samma sak: ”var var du någonstans under den stora dagen då de med din kommande befattning har ett stort informationsjobb?” ”På det nya jobbet”, sa jag… ”jag har faktiskt det, på halvtid…” ”Jaha, men hade du sett till att någon av de andra (som HAR befattningen NU!!! reds anm) var där då?” Jag sa att jag hade pratat med ”min” nuvarande representant, som hade sagt till mig att h*n skulle ta det… och okej, det nöjde sig chefen med… och jag påpekade inte att det faktiskt inte VAR mitt jobb, då, eller ens nu… Där någonstans taggade chefen ner lite, kom på att min situation faktiskt inte är så himla enkel… men fortfarande krävde h*n att jag skulle välja om jag ville bli återanställd på halvtid eller inte… det lät helt klart som ett hot. Jag sa att… i första hand så vill jag ha en heltid någonstans inom verksamheten, men finns det ingen sådan så vill jag vara kvar här på halvtid, och se om det går att hitta en halvtid någon annanstans… även om det faktiskt är rätt svårt att jobba halvtid på två helt olika jobb…

”Jaha, men om du känner dig så osäker på om du ska ha det här jobbet eller ej, så föreslår jag att den andra personen får ta ansvar både för de arbetsuppgifterna och för att fördela arbetet emellan er.” Och så kollade h*n in min reaktion… det var ju ett sätt att försöka provocera fram en reaktion hos mig. Jag svarade att… ”visst, fine. Gör så. Det känns såklart lite förnedrande att bli degraderad såpass, i relation till vad jag har gjort tidigare, men… om det leder till att jag får jobba i fred, så visst. Det är det enda jag är ute efter… att slippa konflikter, som den här till exempel…”

”Den andra personen har faktiskt inte heller en så enkel situation, den har blivit utslängd och får sedan ta tillbaka sina arbetsuppgifter igen, du får ju faktiskt tänka lite på dens situation också”… och jag sa att visst, det förstår jag, och min strävan är att varken h*n eller jag ska behöva lida av den andras svåra situation, det är därför som jag vill att ni drar upp riktlinjerna för vem som gör vad. Chefen drog upp en massa helt ovidkommande exempel på människor som minsann har det så svårt, och tyckte att det borde jag kanske ta större hänsyn till, än till min egen situation… och jag sa, igen, att ”nää, nu är det faktiskt JAG som blir uppsagd och ingen av de andra, så jag tycker att NI kan visa lite hänsyn till DET. Jag försöker göra mitt allra bästa för att få arbetssituationen att fungera så bra som möjligt, trots att det är stressande att leva i limbo…”

Och helt plötsligt öppnade biträdande chefen käften. ”Nu vill jag säga en sak, och om jag kan få göra det utan att du avbryter mig så vore det bra!!” Jag bara skakade på huvudet… jag hade inte avbrutit mer än någon annan, i den situationen. Det fanns inget fog för den reaktionen… jag skakade bara på huvudet och lät den chefen prata till punkt…

Jag försökte, om och om igen, att dra tillbaka samtalet till det som det handlade om. Kunde de komma i tio minuter under mötet idag, eller inte? Efter att chefen hade hävt ur sig ännu fler personanklagelser utan grund, och jag gråtit medan jag försökte återföra ämnet till det det handlade om… så sa h*n, till slut: ”jaha, så om vi kan klämma in tio minuter där vi går igenom hur vi vill att ni ska dela upp jobbet, blir du nöjd då??”.

”Ja.” Sa jag. ”Det var allt jag ville… allt det andra som ni sagt, har ingenting alls med situationen att göra…”

Och då sa chefen plötsligt: ”Det är inte så att jag inte förstår hur du har det, att du har det svårt. Tro mig, jag förstår precis hur du har det. Jag ber om ursäkt om du reagerade negativt på det jag sa…” Suck… jag sa ingenting, ville ju verkligen slippa bråk, men markeringen var ju glasklar för alla närvarande. Chefen bad inte om ursäkt för något h*n sagt eller gjort, utan för min reaktion, som h*n påstod att jag hade… helt värdelöst. Men visst, om det hjälpte chefen att tagga ner och sluta kasta skit på mig, så… visst. Vad som helst för att slippa mer skit… och dessutom var jag verkligen tvungen att sticka, eftersom jag hade en tid att passa hos E, på stan… när jag sa att jag hade en tid att passa, så provocerade det också chefen. ”Ja, det är inte som att vi inte har en massa som vi också måste göra!!” Jag bemötte inte det, sa bara att jag ska vara på ett ställe på stan klockan tio, jag måste faktiskt sticka nu…

Så jävla psycho. Men jag var inte förvånad… tyvärr. Jag förstod att något helt i den här stilen skulle komma. Jag vet att den här chefen har sidor som är lika psykopat-otrevliga, som chefen jag hade för några år sedan, som betedde sig så här mot mig nästan dagligen under flera månader och som nästan knäckte mig, då… för då var jag total oskuld när det gäller hur chefer kan bete sig, i den typen av verksamhet som är på min nuvarande arbetsplats. Jag jobbade med den nuvarande chefen i ett annat sammanhang för flera år sedan, och då var h*n betydligt galnare än nu… så jag vet att h*n har det i sig. Så… förvånad var jag inte. Men jävligt slut, och stressad…

Och chockad, tror jag. Inte förvånad, men ändå chockad. Det är trots allt en fullständigt onormal situation att hamna i, att ens chef hoppar på en utan anledning, och dessutom kommer med personangrepp som är både felaktiga och elaka…

Jag hann till E i tid. Berättade för henne att jag just kom från en rejäl utskällning från mina chefer… och vad som hänt, och sagts. Hon frågade om det kanske ändå var värt att jag tar de där konflikterna, så som jag nu blev tvungen att göra… för min egen skull. Och jag sa att… jag vet inte. Om det är värt det. Sedan jag var barn har mina föräldrar anklagat mig för att vara en som ställer till med bråk, så fort som jag har lyft en fråga som de inte vill ta i. ”Är du bråkig?”, frågade E. Och jag var tyst en stund… och sa sedan att jag inte vet. ”Jag är rakt på sak, och säger det jag ser… och det är klart, det vill många människor inte att det ska synas, så då blir de förbannade på mig… men om det är jag som är bråkig, när andra blir arga på mig…? Inte vet jag…” Jag konstaterade att i den nyss inträffade konflikten, så slängde jag ingen bensin på någon brasa, det gjorde chefen helt ensidigt. Jag gjorde mitt bästa för att återta… vettet, i situationen, och bemödade mig om att inte provocera…

E ville att jag skulle inse att jag inte är bråkig. Och… det jag gör, är ju bara att tydliggöra hur situationen ser ut, och vem som har ansvar för vad. När jag för det mesta är en skämtsam och lättsam typ… så tror många att de kan köra med mig. Och när jag sätter ner foten när de försöker köra över mig, så reagerar de… det är precis som med min familj. De tror att de har makten över mig, för att jag inte tjafsar om skitsaker… och när jag då säger ifrån om viktiga saker, så trodde de inte att jag hade det i mig. Överblicken, och självrespekten. Och då försöker de återta den makt som de tror att de har skaffat sig, över mig…

E sa: ”jag undrar varför de beter sig så elakt? Vad är det som ligger bakom det?” Jag sa att… jag tror att de tycker att eftersom de är så ”generösa” och erbjuder mig att bli återanställd på halvtid, så förväntar de sig att jag ska sitta fint och vifta på svansen… inte komma och be dem göra sitt jobb, dvs leda och fördela arbetet… De vill inte behöva ta hänsyn till att min situation ser ut som den gör, de vill inte ta sitt arbetsgivaransvar. Det är inte deras sak om situationen påverkar mig så att jag mår sämre än vanligt, tror jag att de tycker… fast det är ju fel, såklart, ur ett arbetsrättsligt perspektiv. Och det är väl det som de vet… Jag tror att åtminstone över-chefen helst vill att jag ska bli flyttad till någon annan arbetsplats inom verksamheten, eftersom h*n utgår från hur h*n själv fungerar och förutsätter därför att jag inte vill vara kvar. Men… visst är det lite märkligt. Att sitta där, som snart uppsagd arbetstagare med två helt olika jobb samtidigt och en helt osäker arbetssituation, och behöva försöka lugna sina två chefer som reagerar som två treåringar… visst är det lite svårt att förstå deras otroligt infantila reaktioner.

När E masserade mig, kände jag att… kroppen ville bara fly. Kroppen ville springa bort från hela situationen.

Och efteråt, när jag pratade om dottern-situationen… sa E: ”hur ska du orka med allt det här? Varifrån ska du få energin…?” Jag vet inte, sa jag. Jag vet verkligen inte. Men nu måste jag tillbaka till jobbet för att ta det där mötet, med cheferna och med dem som jag ska ta över och dela uppgifter med… E sa åt mig att jag måste tänka på mig själv i första hand. Jag måste se till att jag orkar… och om det innebär att dottern får bo kvar hos sin pappa… och jag sa att det kan hon inte heller, det står hon inte ut med… och vart ska hon då ta vägen? Hon kan inte bo hos pojkvännen, den familjen är inte bra för hennes svaga självbild och dessutom blir hon bara ännu mer beroende av pojkvännen på det sättet… jag vet inte vad jag ska göra, helt enkelt. Jag får väl försöka komma på det, under påskhelgen…

Och så for jag tillbaka till jobbet. Hann slänga i mig en macka, innan mötet med cheferna och de andra två. Jag bävade för det mötet… såg framför mig att chefen skulle fortsätta att trakassera mig, inför de andra. På vägen till mötet passerade jag en av mina favoritadministratörer… hon kastade en enda blick på mig, och sa ”men vad är det som har hänt!?” Oj då… sa jag… syns det så tydligt att jag inte mår bra… och ja, det sa hon att det gjorde. ”Du ser helt förstörd ut”…

Mötet blev mindre vidrigt än jag befarat. Jag höll tyst så mycket jag kunde, och chefen förhöll sig relativt saklig i sin beskrivning av hur h*n vill att vi ska fördela jobbet. Men h*n sa att h*n ville att den andra personen skulle agera arbetsfördelare, under våren… och jag nickade bara neutralt, men jag såg på den andra att den blev överraskad… och ”seger-rusig”… som om det faktiskt fanns en konflikt. Fast chefen sa också att det är meingen att jag ska ta över alla uppgifterna till hösten. Sedan grep biträdande chefen in, och tydliggjorde att vissa av uppgifterna skulle fördelas till mig redan nu, av dem som den andra personen sagt att h*n tyckte att h*n skulle ta. Och då såg jag att den andra personen reagerade på det också… Och när cheferna gick, låg det irritation i luften, från båda de andra. Så jag slapp inte undan skiten ändå… fast jag försökte. Men nu var i alla fall uppgifterna tydliggjorda. Och jag gjorde mitt bästa för att spela död, blotta strupen… för jag kommer aldrig att få någon hjälp med att ta över de uppgifter som jag faktiskt ska ta över, precis som jag hade uppfattat det, om jag har den personen emot mig…

Det kändes inte ett dugg roligt att prata om de saker som jag ska göra framöver. Motivationen är noll… efter det här bemötandet. Jag får kanske ändå be att få bli befriad från alla arbetsuppgifter som hör till gamla jobbet, sedan uppsägningsvarslet trätt i kraft… för jag behöver ju all energi jag kan skrapa ihop och bevara, till att faktiskt skapa mig en ny arbetssituation. Då kan jag inte ha en tjafsig och konfliktfylld situation, i det jobb som jag snart inte har kvar…

Situationen med cheferna idag, var så otroligt lik dem som jag hamnar i med dotterns far… Även med honom, så kommer jag med en fråga, ett önskemål, klart och enkelt formulerat… och han kan gå flera varv bland alla totalt ovidkommande saker som han kan komma på att försöka kränka mig med. När jag ringde honom den där fredagen då dottern ”rymde” hemifrån, så inledde jag med att be att dottern skulle få vara hos mig till på lördag morgon för att vi skulle få reda ut situationen. När dotterns pappa hade vräkt ur sig alla elakheter som han kunde komma på, landade han i ”jag rekommenderar dig att försöka bli sams med dottern så fort som möjligt”… och jag sa att… ja… det var ju därför jag ringde dig, för att be dig ge mig chansen… om du minns det jag inledde samtalet med…?? Men då ville han inte alls ställa upp på det, för nej, det var ju HANS dotter-helg…

Jaja. Människor är sjuka i huvudet. Uppenbarligen.

Efter det jobbiga försöket att dela upp arbetsuppgifter, hann jag med att fika och berätta litegrann för närmaste kollegan om att våra chefer inte tycker att det är deras jobb att göra arbetsbeskrivningar åt sina anställda. Att man får tok-skäll om man ber om det. Han tyckte att det lät… helgalet. Och det är det ju.

Sedan hade jag ett nytt möte, med en grupp människor från tre olika arbetsplatser inom verksamheten. Bortsett från att en av deltagarna tom-surrade i fem minuter för att sedan inte ha sagt någonting som tillförde något till diskussionen, så var det ett konstruktivt möte som ledde till resultat. Alla gick nöjda därifrån.

Och efter mötet berättade jag för en av kollegorna om morgonens samtal. Han tyckte att… det var väldigt svårt att förstå varför cheferna reagerade så primitivt på mig. Och att det faktiskt var lite svårt att föreställa sig hur det gick till, när de sa de där sakerna… det är ett problem som jag har, att folk som ger sig på mig kan säga så osannolikt sjuka saker, så det blir svårt för mig att få andra att tro på att de verkligen sagt det… Kollegan sa att om jag behöver prata mer, så är han gärna tillgänglig i morgon. Fast då är jag på nya jobbet… men det var skönt att kollegan visade att han fattade hur jävlig situationen hade varit.

Jag räknar med att det som vanligt kommer att ta mig några dagar att fatta vad det är som har hänt. Innan chocken släpper, och reaktionen kommer… så om några dagar kommer jag förmodligen att se livet i rätt ordentligt svart. Jag börjar lära mig hur jag reagerar, efter grova kränkningar… det är ju också en lärdom. Det vore roligt att få lära mig hur jag reagerar på starka glädjebud… kärlek, kanske… det skulle vara intressant att få lära mig av positiva reaktioner också. Av de fina meddelandena och mejlen som ni skickar, de där som innehåller medkänsla, respekt och förståelse… så blir jag väldigt tacksam, direkt. Om det inte samtidigt händer något jävligt i mitt liv, så kan den glädjen hålla i sig i flera dagar… tänk om mitt liv kunde få vara mer sånt. Jag undrar om det kommer dit, någon gång…

Jag tog bussen hem. Hamnade i samspråk med en granne på bussen. Jag kan inte påstå att jag känner honom alls… men vi har pratat lite om det han jobbar med, mansgrupper och mot mäns våld mot kvinnor. Han brinner verkligen för de sakerna… det är positivt, tycker jag. Varenda man som vågar stå upp och visa sin avsky mot manligt förtryck eller våld, innebär en tegelsten i huset som bygger mot människors lika värde.

Jag ska försöka sova mycket i natt. Det… behövs. Hoppas att ni haft en bra dag… och sov gott.