Idag har det snöat. Och jag har varit på nya jobbet. Jag berättade för B att vi fick något som liknade kritik av projektledaren förra veckan, för att vi lagt ner för mycket tid på förarbetet… och hon blev också lite störd av det. Hon tyckte att vi inte precis har fått några tydliga direktiv om vad vi förväntas göra, och när och hur… vi har jobbat på med det som vi trodde att vi förväntades göra. Och kanske har vi gjort rätt, det är svårt att veta… projektledaren är inte så tydlig. Idag skrev vi ihop vilka saker som vi tycker bör prioriteras i det som ska utvecklas, och jag skickade det till projektgruppen och undrade samtidigt om vi borde ha ett möte för att klargöra hur vi ska gå vidare nu… förmodligen blir det ett möte på onsdag.

Strax innan lunch ringde den kvinnliga A och undrade om jag ville luncha med henne. Det ville jag, för jag hade ingen mat med mig. Så vi träffades, köpte mat och satte oss och pratade. Jag berättade om de senaste turerna med dottern… och att jag faktiskt verkligen inte vet hur jag vill ha det. Om jag orkar bry mig om henne längre… Jag orkar jobba. Typ. Det kostar massor av energi att få något klart, hjärnan är som sirap och det känns som om jag har svårt att fatta saker. Men när jag väl har gått in i jobbet, så är det jättesvårt att komma ur det läget… “ställtiden” för mig, mellan ett läge och ett annat, känns ofattbart lång… det är inte som jag undviker att tänka, jag kan helt enkelt inte. Det känns väldigt konstigt att inte kunna tänka längre… mina tankar, känslor, har alltid varit väldigt snabba och tydliga. Nu är det som om hjärnan har åkt på semester… jag får ingen överblick, kan inte räkna ut hur saker hänger ihop längre. Jag kan inte se hur jag borde göra med dottern. Vilka konsekvenser det får om jag gör si eller så. Jag vet att jag egentligen vet hur det hänger ihop, men jag förmår inte överblicka någonting. Dessutom har jag ingen som helst anledning att tro att jag vet någonting alls om vad som är bra för en växande människa, längre… jag gjorde ju helt fel som tog tag i dottern. Jag har ju misslyckats. Det har ju dottern visat med sitt agerande, och hennes pappa sagt till mig, i klartext. Jag tror inte på mitt omdöme längre. Allt jag är och gör som jag tror är riktigt eller bra, är i själva verket tvärtom, tydligen… Så jag lever bara på, och tar det som kommer som det är. Min familj och en del av mina “vänner” tycker ju att det bästa sättet att leva, är att alltid bara göra det som man själv vill, och att inte försöka förstå hur livet hänger ihop. Att analysera är den sämsta egenskap som en kvinna kan ha… tydligen.

Jag frågade A hur hon har det. Hon var trött som vanligt, men tyckte att det var bra på hemmafronten… och så berättade hon att det var “lite jobbigt” att vara sambo. Hon och pojkvännen har två barn var, och jag tror inte att de har samma uppfattning om hur barnen ska uppfostras, på någon enda punkt… hur hon kan tycka att hon har det bra hemma, övergår mitt förstånd. Om jag levde med den eviga konflikten och spänningen som hon har i sin vardag, så skulle jag ha dött av stress för länge sedan. Det sa jag till henne. Och hon sa att… “jag vet inte om det är så optimalt att vara sambo, egentligen… det tar tid att vänja sig, och… det är rätt bra att leva ensam också…” Jag inser i alla fall att jag inte skulle vilja ha hennes liv. Det finns inte en chans i världen att jag skulle uppleva den situationen som “lite jobbig”… jag kan inte längre se att det finns något sexigt eller spännande i att leva med en människa som bara har en till att testa hur långt den kan ta ut sina själviska svängar mot mig, innan jag slänger ut den. Det är verkligen inte sexigt med konflikter… inte någonstans. Det känns inte som en utmaning, det känns bara… som ett totalt meningslöst bortkastande av liv och energi. Jag kommer aldrig att må bra med en man som tycker att det ska finnas en “spänning” i förhållandet… med det menar han vanligtvis “maktkamp”… vad är det för fel med vanlig hederlig välvilja och vänskap? Undrar jag…

A berättade att hon hade “gjort misstaget” att prata lite med en ny kollega om sin trötthet… och hon hade fått responsen att “du borde kanske gå till en kurator”… Det som A lider av, som orsakar hennes trötthet, är inget som en kurator kan bota. Och man blir bara sårad och besviken, när man får den sortens respons… när människor visar så tydligt att de varken kan eller vill höra det man berättar. A sa att… man vill ju tro människor om gott. Det vill både hon och jag. Men… hon tycker precis som jag… att de allra flesta människor nog faktiskt är rätt korkade… och/eller kärlekslösa. Vi tror inte längre riktigt att det finns något hopp om att mänskligheten ska kunna bli bättre… det är alldeles för få som faktiskt försöker. Som sträcker sig utanför sina egna liv, och väljer att faktiskt se andra. Det finns de där underbara, lysande undantagen… den där promillen människor som faktiskt försöker leva på ett sätt som inte innebär att de kränker andras gränser. Som vill leva i fred med andra… men de är så ytterst få.

A sa… “man säger ju saker ibland när man är upprörd, som man inte riktigt menar…” Och jag sa nej. Det gör man inte. Det gör inte jag. Det är oerhört sällan som jag säger elaka saker som jag inte menar, hur arg jag än är på någon annan… även då säger jag det jag tycker och känner. Ibland kan mina känslor och åsikter ändras senare, men jag står för det jag säger även när jag är arg. Det händer nästan aldrig att jag säger saker som jag inte kan stå för, efteråt, och de gånger då jag faktiskt ändå gör det, så ber jag självklart om ursäkt. Jag har en spärr, och det har alla människor, men de flesta låter inte den slå till när de är på vippen att gå över gränser som man inte har rätt att gå över… Och om man tar sig rätten att säga eller göra sånt man inte menar, med ursäkten att man är i affekt… hur ska då omgivningen kunna veta vad av det elaka som man faktiskt menar? Min dotters far har sagt så många elaka saker till mig… hur ska jag kunna veta om det är något av det elaka han sagt, som han inte menar? Jag kan inte sålla i hans val… det kan bara han. Och han, precis som de allra flesta människor, har så mycket prestige att han aldrig ber om ursäkt. Elakheterna blir kvar, någonstans. De blir kvar i form av att man aldrig mer riktigt kan lita på den människan… för det elaka som den har sagt, har den ju inte tagit tillbaka.

Jag vet inte… jag är bara så innerligt trött på… människor. De flesta, faktiskt. Det är så få som faktiskt försöker leva efter de principer som de påstår att de står för… jag vill mest bara vara i fred. Kanske tappade jag min sista gnutta hopp om mänskligheten, när min dotter medvetet gjorde sitt bästa för att sälja ut sin värdelösa mamma till sin grymt elaka pappa… Men jag ska ju leva vidare ändå. Jag vet inte om jag kan leva med min dotter, dock… jag tror inte att jag längre orkar hantera hennes extrema svängningar mellan psykopatläget och… det mer mänskliga läget, där hon förstår och kan visa medkänsla. Jag vet inte om jag har krafter kvar till att dra på mig skyddsdräkten som jag måste ha på mig jämt, om jag ska leva med henne… och jag vet inte om det bästa för henne vore att få flytta tillbaka hem, heller. Jag är inte stark nog att styra upp henne… jag har tagit ut mig, under året som gått. Belöningen för att jag tog ut mig helt för hennes skull, är att jag har blivit extremt verbalt misshandlad och fått veta att allt jag gör är värdelöst… jag pallar inte mer. Flyttar hon hit igen, och fortsätter som under det senaste året… så kommer hon att knäcka mig. Så är det. Jag kommer att tvingas flytta ifrån mitt eget hem, som jag ska betala för… eller ta livet av mig. Jag står verkligen inte ut med mer av människors okänsliga själviskhet längre… även om det skulle vara så att jag har fötts enbart för att andra ska ta ut sina gränstestarbehov mot mig, så klarar jag faktiskt inte av mitt uppdrag. Jag är för svag… för känslig. Och jag kan inte tycka, trots att en del säger det, att det är jag som är den konstiga… jag tycker att det är obegripligt att mänskligheten tydligen främst drivs av viljan att expandera på andras bekostnad. Jag kan inte riktigt fatta att mänskligheten är så… värdelös. Ointressant. Sjuk. Ibland kan jag förstå de militanta veganerna, som tycker att djurens liv är mer värda än människors… fast egentligen tycker jag att alla liv är lika mycket värda. En del människor borde dock inte få vistas ute i samhället… för de gör så oerhört mycket skada.

I nyheterna rapporteras det hela tiden om hur människor expanderar på andras bekostnad. En oherrans massa kvinnor har dödats i Irak, av “sina egna”, för att de inte bär slöja utomhus, eller för att de jobbar. Skulle det vara begripliga eller rimliga skäl till att döda andra människor? Krig beskrivs som om de vore spel som är naturliga… antalet människor som lever med skyddad identitet i Sverige, har tredubblats de senaste tio åren. 60% av dem som har skyddad identitet, är kvinnor som måste gömma sig från sina fd makar. De har ofta barn med sig, som antagligen också måste få skyddad identitet… så man får väl anta att en ganska stor del av de kvarvarande 40 procenten med skyddad identitet, är deras barn. Och så finns det en grupp av både pojkar och flickor som måste skyddas från sina familjers hot om “hedersvåld”… det innebär att de allra flesta som måste lämna sina liv och identiteter bakom sig och börja om, i ständig skräck för att bli hittade, är hotade av sina egna närmaste släktingar. Av dem som… älskar dem mest? Om blod är tjockare än vatten? Nej, det är något allvarligt fel på mänskligheten… vi har en sådan otrolig kapacitet att bli kloka, goda, medkännande… och så ytterst få använder den kapaciteten. Väldigt många kräver att få låtsas att de är goda, och om någon vågar peka på att de inte lever som de lär, så får den sina fiskar varma… mm, ett bra sätt att bevisa att man är “god”, är ju att slå den som vågar ifrågasätta det… det verkar ju oerhört intelligent. Inte.

Alla människor har möjligheten att bryta sina dåliga, destruktiva och kränkande familjemönster. De allra flesta vidhåller att “blod är tjockare än vatten”, dvs vägrar prata om hur de har det med sina nära relationer, och så får det effekten att de upprepar sina föräldrars kränkningar mot andra människor. “Jag fick stryk när jag var barn, och det har jag minsann aldrig tagit någon skada av!”, säger de där… personliga Perssons, som spöar sin fru/barn/nästa med dunder och med brak… det är få som är intresserade av att bryta sina dåliga familjemönster. Och visst är det för jävla slitsamt att försöka, men de flesta försöker inte ens… det gör mig så trött…

Jaja, så är det. Jag suger i mig allt vad jag kan, av de fina och nyanserade kommentarerna jag får, av att Gunilla bara sådär på ett infall skickar mig ett paket med rogivande te, att Lady S skickar mig blommor mellan varven, av fina engagerade mejl, ibland med musik, från människor som tänker… de där handlingarna som är frivilliga, spontana och osjälviska. Men ibland… övermannas jag av all själviskhet, som så många människor vräker över sina medmänniskor…

I morgon ska jag få behandling av E. Jag ska jobba den här korta veckan, och sedan ska jag fira påsk, alldeles själv, i lugn och ro… kanske hinner jag vila lite då. Men jag är stressad över att jag måste ta ställning till hur jag ska göra med dottern… och hon behöver mig, så är det ju, och hon bemödar sig allt hon kan när hon är på det humöret… men jag vet ju att det inte håller. Att hon inte orkar upprätthålla sin mer humana sida. Nyss ringde hon för att säga att hon ska jobba lite på onsdagkvällen på sin praktikplats, och att jag kunde komma dit då kanske (ville hon, väldigt gärna), och så kunde vi kanske äta ihop då…? Och jag är inte tillräckligt hård, eller hårdhudad… jag kan inte medvetet göra en annan människa illa. Jag är inte tillräckligt självisk för att kunna bortse från andra människors känslor… kan inte hålla ifrån mig dotterns ångest, om jag säger nej. Så visst åker jag dit. Och känner mig som om min själ är delad i två bitar…