Trött är jag, nu… Det är som om jag går in i min skalle så mycket under helgerna, så jag har inget som jag vill formulera. Jag märker att jag har ett behov av att inte sätta ord på en massa tankar… att inte bestämma mig, helt enkelt. Märkligt. Ovant. Men så är det.

Igår städade vi lite under förmiddagen. Vädret var vidunderligt… och det har det varit idag också. Riktigt påskväder, faktiskt. Vit gnistrande snö, men inte direkt kallt, och så solen som faktiskt nästan värmer lite.

Dottern och jag gick till stan, igår. Pratade… det gör vi väl alltid, mer eller mindre. När vi kom till stan hade vi egentligen inget riktigt ärende, kom vi på… Så vi handlade lite mat, och sedan satte vi oss på ett fik.

Jag kände att… vare sig jag vill eller inte, så måste jag ta upp frågan. Hur det är. Vad som händer, hos pappan. Och hur det blir… med familjen.

Dottern sa att hon hade sagt till sin far och hans sambo att hon hade så dåligt samvete över att hon valde att bo där, för att hon visste att det “krossade mig”. Pappan hade sagt att “krossa” är väl ett lite väl starkt ord… och jag blev upprörd. Frågade varför i h-vete hon sa sådana saker till sin pappa… när hon VET så himla väl att han suger upp allt sånt, och använder det emot mig!? Hur kan hon… sälja ut mig, så totalt, till sin pappa!? Jag blev verkligen upprörd, ända in i djupet av min själ… jag bryr mig snart inte längre om att ens fråga varför hon säger sånt, varför hon gör så mot mig… jag vill bara inte vara med mer. Hon får ha sin pappas familj, och jag vill fan inte vara med i det där spelet längre…

Och hon gjorde sig hård, igen. Hela spelet om varför hon inte får sova hos pojkvännen drog hon igång, igen… och jag sa att jag vägrar, jag tar inte den här diskussionen igen. Du vet hur det är, och det gigantiskt stora problemet är att du inte ger mig samma rätt till mitt liv, som du ger andra människor… och hon vägrade fatta, vägrade tycka att det var ett problem. Avgrunden mellan oss öppnades… och när vi väl klev på bussen hem, klarade jag inte ens att titta på henne längre. Det enda jag kände var… “hur ska jag stå ut, hela helgen!?”…

Vi kom hem, och jag kände att jag inte stod ut. Inte fick plats i mitt eget hem. Jag ville inte se henne mer… ville slippa ifrån, bort… det kändes outhärdligt. Jag ville verkligen inte mer. Hade inget mer att säga henne.

Och då vände hon, igen. Plötsligt kom det… hon ville flytta hem igen. Hon saknade mig så otroligt, hon förstod allt jag sa och höll med om att hon och pappan behandlar mig som något som är mindre önskvärt än skit… Det var inte så viktigt att sova med pojkvännen på veckorna (som det hade varit en kvart innan), bara hon fick bo med sin mamma och där få chansen att lära sig att bli en vettig människa, för hon märkte själv att fast hon trodde att hon skulle klara att behålla vettet hos pappan, så är hon alldeles för lättpåverkad… hon blir som sin pappa, en totalt självisk och hård människa som kör över andra när det passar dem själva… “Snälla, jag vill inte bo med pappa, jag vill bo här, jag känner mig helt vilsen och som om jag inte hör hemma någonstans annars…”

Och jag sa inte mycket. Visste inte vad jag skulle säga, riktigt. Så här, som det varit det senaste året och särskilt de senaste månaderna, det står jag faktiskt inte ut med… på riktigt, jag klarar det inte. Jag sa att… sedan hon flyttade, så har tankarna om att livet är slut och att det bara är en smärtsam transportsträcka fram till en så tidig död som möjligt, faktiskt försvunnit… det tolkar jag som att det har slitit hårdare på mig än jag insett, att faktiskt ha ett konstant krig med henne om att inte bara hennes behov ska få rymmas. Jag vill inte tillbaka in i det… jag står absolut inte ut på en enda punkt, med att diskutera med hennes mer psykopatiska, kränkande och totalt överkörande sida… snarare är det så att om hon ska flytta tillbaka, så måste det bli betydligt mer plats för mina behov än det har varit hittills.

Och hon sa att hon förstod. Men att hon verkligen inte kan bo hos sin pappa… hon blir sjuk i huvudet av det… gråtande berättade hon att när pappan hade sagt, tidigare i veckan, att han tänkte köpa en ny matta till lillasysters nya rum och att dottern då skulle få en samtidigt, “så att båda mina flickor får varsin ny matta”, så hade dottern blivit så glad… och då hade hon insett hur olika som pappan behandlar henne och lillasyster. Hur hemskt det är att dottern, vid nästan vuxen ålder, ska bli så glad över att hennes pappa kan tänka sig att köpa en ny matta till hennes rum… och dottern var över 12 år innan hon fick ett eget rum som inte var ett genomgångsrum för alla, medan lillasyster får ett när hon bara är fem… Hon sa att hon inte kunde undgå att lägga märke till att pappan verkligen behandlar lillasyster SÅ mycket bättre, även än han behandlade dottern när hon var i den åldern. Och… jädrans vad ont det gör i mitt hjärta, att hon ser det… för så är det ju, det stämmer… och jag sa att det enda skälet till att han behandlar dig sämre än lillasyster, är att han tycker så djupt illa om mig som han inte riktigt gör med lillasysters mamma… henne är han inte lika hotad av, för hon har så många stora brister (sa han själv, medan han levde med henne), att han kan tycka mer om henne…

Jag kramade henne och sa att det är för jävligt… att han är sådan… storgråtande sa hon att “varför var du tvungen att skaffa barn med den där idioten!?”… Och jag beklagade det. Men sa också att… han var verkligen inte ett sådant svin, då… det var han verkligen inte. Dessutom hade jag ju inte fått just henne, om jag inte hade valt hennes dumskalle till pappa… och jag hade ju inte velat ha något annat barn, jag ville ju ha just henne…

Men därifrån, till att självklart säga att jag vill ha hem henne igen… där är jag inte. Dottern frågade hur jag vill ha det… och jag sa som det är. Att jag faktiskt inte vet… måste få fundera, känna efter, hitta sätt som vi i så fall kan ha det på som gör att det blir möjligt för mig att skaffa mig ett nytt jobb. För just nu är det skarpt läge. För ett år sedan lekte jag med tanken och ville fortsätta att pova en ny väg när det gäller jobb, men då hade jag fortfarande mitt jobb kvar… nu kommer jag att bli uppsagd. På riktigt. Det är bestämt och klart, bara en tidsfråga innan jag får beslutet om varsel i min hand. NU måste jag orka vara så på hugget att jag klarar att få ett nytt jobb… och det klarar jag inte, om vi ska fortsätta att ha det som vi haft det under det senaste året. All min energi går åt till att kämpa för att styra upp henne, medan hon behandlar mig som en människa som inte är värd vare sig respekt eller har ett människovärde… jag klarar inte att få ett nytt jobb under sådana omständigheter. Det vet jag, för jag har ju provat hur det är, under ett år nu…

Och hon sa att hon förstod. Och jag sa att… “hur länge dröjer det innan du är tillbaka i det läget som du var för bara ett par timmar sedan…? Hur länge kommer du att verkligen förstå det här, den här gången? Jag kan inte ha det så, jag orkar inte med att du återgår till den hänsynslösa psykopatrollen igen… och jag litar inte på dig.” Det sa hon att hon också förstod, och hon skulle göra sitt bästa för att bli en vettig människa… hon såg verkligen skillnaden, och var verkligen rädd för att bli en sådan som sin pappa.

Hon pratade också om pojkvännen. Att fast han har blivit väldigt mycket mjukare, bättre, schysstare… så hade de haft en diskussion ett tag nu, om att hon inte kan sova utan rullgardin, som gör det helt svart i rummet. Pojkvännen, som inte har det behovet, accepterade inte dotterns behov… och mitt under en av deras diskussioner i frågan hade hon insett att… den diskussionen var exakt som de diskussioner hon har haft med mig, när jag säger att jag inte kan sova om hon är ute och dräller på nätterna. Hon hade fattat… att man faktiskt inte kan bestämma vilka behov en annan människa ska ha… men samtidigt, när hon verkligen vill sova med pojkvännen, då blir det behovet så starkt att hon alldeles “glömmer” alla tidigare insikter. Då låtsas hon att hon inte förstår varför jag säger nej, och accepterar inte att den vuxna som står för allt ansvar och drar in alla pengar och dessutom är hennes förmyndare, ska bestämma. Och jag orkar inte med mer sånt… det blir så sinnessjukt… jag förstår hennes behov, men jag kan inte ha diskussioner om min rätt att vara jag.

Det slutade med att vi satt bredvid varann på golvet i köket… och visste inte. Hur det ska bli. Jag måste känna efter… tänka efter. Det löser sig på ett eller annat sätt.

Och så såg vi Melodifestivalen. Och klagade, som sig bör, på alla möjliga oväsentliga detaljer… Rätt låt vann säkert, den fastnar ju som klister i skallen och är säkert helt okej för Europa-finalen.

Jag svarade på ett mejl, och såg Matrix medan dottern sussade i soffan… vi kom i säng vid ettsnåret.

I morse var dottern uppe tidigt. Duschade, ville starta radion… och jag låg och läste boken som jag lånade på bibblan igår, en bok av Jeanette Winterson. Några timmar läste vi, hon i sin bok och jag läste DN. Vid lunch gick vi ut, en runda runt sjön. Satt en stund vid en eldstad där någon eldat innan vi kom dit, det brann fortfarande lite… förutom blåsten så var det mysigt. Och så gick vi över sjön och hem.

Dottern lånade min cykel och for och handlade, lite mat och hårfärg till sig själv. Hon var förbi pojkvännen en stund också. Under tiden gjorde jag yoga. När hon kom hem gjorde hon mat, korv stroganoff, väldigt gott och skönt att slippa laga… Vi såg lite kulturprogram på TV, sedan svarade jag på ett mejl, och så ringde C och vi pratade en god stund. Plötsligt blev det kväll, och läggdags… och dottern ville prata om “hur gör vi nu”, för hon ska ju till sin pappa i morgon. Och jag sa att jag inte vet… att jag behöver fundera, att vi INTE kan ha det som vi haft det hittills, och att även hon måste göra en del ställningstaganden om hon ska flytta hit igen. Men hon får åka till sin far i morgon. “Men då måste jag få prata med dig varje dag, annars kommer jag att bli tokig…” Tja, sa jag, varje dag… ja, vi får väl se. Och så berättade hon om ett par olika förestående resor som hennes pappa bokat in, utan att berätta det för henne… hon hade fått veta av en slump att han skulle iväg. Hennes farfars jämna-års-firande hade hennes pappa informerat henne om ett par veckor innan avresa, och hon vill inte åka med dit… för hon tycker inte om sin farfar. Han är som hennes pappa, fast mycket värre… men hennes pappa har sin oengagerade, hänsynslösa far på piedestal. Sjukt. Men hon har alltså fått veta av en slump eller av pappans sambo, att hennes pappa ska resa iväg… nej, han är faktiskt inget vidare på föräldraskapet… sådär har han gjort i många år, “glömt” att informera både mig och dottern om att han inte kommer att vara hemma när hon ska vara där. Och det sorgliga är att han inte skulle komma på tanken att “glömma” informera lillasysters mamma… ja, det är som det är. Synd att min dotter ska behöva få märka att han inte bryr sig…

Ny vecka i morgon. En dag i taget, även fortsättningsvis.