Ända till kvart över sju sov jag i morse. Drog upp persiennerna, och låg och läste i boken om hur man hittar sin kraft, medan orden oroade och solen spelade vackert över boksidorna… Medvetenhet, är nog bokens budskap. Bli medveten om vilka tankar du har, jämför dem med verkligheten och upptäck hur många av de begränsande tankarna som inte alls är förankrade i verkligheten. Men gör inte motstånd mot dina egna begränsande tankar, försök inte att ”rätta till” alla tankefel som du upptäcker att du ägnar dig åt, för då ökar bara ditt inre motstånd… och att skuldbelägga sig själv för att man ”tänker fel”, blir bara ännu ett sätt att försöka undvika att ta ansvar för hur ens tankar om verkligheten stämmer eller misstämmer med den faktiska verkligheten.

Det finns ALLTD någon vinst med de tankar som vi återkommer till… någon vinst för oss själva. Annars skulle vi inte välja att återkomma till dem. Vi behåller dem för att vi på något (oftast omedvetet) plan ser att det finns en vinst för oss själva med att behålla dem… Många av de tankar som gör ont och som bara verkar vara självskadande, har vinsten att man slipper ta tag i ansvaret för att styra över sitt liv. Det kan vara tröttsamt och slitigt att alltid göra det, ta ansvar för sitt eget liv… och syftet med att bli medveten om sina egna tankar, är alltså inte att göra om dem, byta ut dem. Försöker man direkt vara ”duktig” och byta till positiva tankar, så ökar bara det inre motståndet… och effekten kan bli som för min mamma, när hon ibland blir käck och hurtig och glättig och ”tänker positivt” – det behövs så gott som ingenting, i form av vad hon upplever som irritation eller motgång, för att hon ska återgå till sitt ilskna utgångsläge… det där som hon tror att hon har tänkt sig bort ifrån, med sitt ”positiva tänkande”. Och eftersom hon då VET att hon har försökt ”tänka positivt”, så blir det ännu mer uppenbart för henne att orsaken till att hon blir irriterad igen, ligger hos den eller det som har väckt hennes irritation… inte i henne själv. Min mamma är många saker, både bra och mindre bra, men en sak är hon väldigt duktig på. Det är att hitta sätt att försöka undvika att bli medveten om hur hon själv fungerar… för hon anar nog, någonstans, att om hon verkligen gör sig medveten om hur hon fungerar, så kommer det att bli svårare för henne att fortsätta att bara… bete sig, mot sin omgivning. Låta omgivningen bara ”ta” hur hon agerar.

Det är inte så lätt att göra sig medveten. Motståndet mot att få syn på mindre smickrande sidor hos sig själv, är ofta väldigt starkt… och jag tror att författaren till boken tänker helt rätt, när hon hela tiden kommer tillbaka till påminnelsen: försök att inte värdera det du får syn på i dig själv. Försök att bara låta det vara. Efterhand, när man själv har fått bekanta sig med sina mindre tjusiga sätt att tänka, så smälter (inte spricker) trollen… det blir inte så farligt att vara sådär inte-perfekt (enligt sitt alldeles egna inre regelsystem) som man trots allt har strävat så mycket efter att bli… och det blir lättare att våga smyg-ändra lite på tankarna, när de inte längre verkar så farligt ”dåliga” som de kändes vid första påseende.

Jag tror att den här boken faktiskt ger mig fler pusselbitar och nycklar till att utvecklas. De flesta ”moderna” böcker om personlig utveckling, trycker på att man ska träna sina tankar… och på sätt och vis gör den här boken också det, men den här författaren ger tips på hur man kan komma förbi sina egna inre motstånd genom att inte vara för brutal med sig själv, medan Dalai Lama, Anna Kåver och andra som har ett tanke-ger-känsla-fokus, mest bara konstaterar att ”det är svårt och arbetskrävande att byta tankar”. Jag är glad att jag köpte den här boken, jag känner att den kräver lite av mig, den slår inte in en massa redan öppna dörrar för mig… visst är det trevligt mellan varven att bara få sina redan etablerade synsätt bekräftade, men i längden så utvecklas man ju inte utan utmaningar. Man vet aldrig, med all den litteratur i personlig utveckling som finns idag, om det kommer att vara ännu en självklar eller flummig bok man har fått tag på… men den här känns nyttig. Jobbigt, än så länge, och det är nog bra.

Det är idag. Dottern var just upp på toa, men jag tror att hon somnade om igen sedan. Hon var väldigt glad igår… för efter en vecka på sin praktikplats, så har hon äntligen fått hamna på ett ställe där hennes noggrannhet, ansvarstagande och arbetsvillighet blir sedda och uppskattade. Hon har fått veta, i klartext, av de relativt unga caféägarinnorna som startade eget för bara några år sedan, att hon och killen som också praktiserar där nu, är de allra första praktikanterna som de har tagit emot, som verkligen gör ett riktigt bra jobb. Och jag är SÅ ofantligt glad, för dotterns skull… åh, det här behövde hon verkligen, för jag vet ju att det är sant!!! Hemma lämnar hon kanske en del övrigt att önska när det gäller noggrannhet och arbetsvillighet, fast faktiskt är den attityden nog ett passerat kapitel även på hemmafronten, men jag har själv sett hur otroligt ansvarstagande, engagerad och tjänstvillig hon är, när hon jobbar för andra. Det behövde hon verkligen få veta. Så att hon får något självförtroende att ta med sig, när hon så småningom ska ut i det riktiga arbetslivet… den här praktiken kan nog faktiskt bli en vattendelare, för hennes del. Jag minns precis hur det var, när jag var i den åldern… man hade ju ingen aning om ifall man var ”duktig” eller ej, man gjorde sitt bästa men hade ju inga referensramar att jämföra med, och varje positiv respons, i form av beröm eller att man blev tillfrågad om att jobba mer, var otroligt avgörande för ens självbild som ”arbetare”. Jag tror att dottern har samma förmåga som jag… hon kan otroligt bra när hon vill, och det ger resultat i form av att hon kommer att bli attraktiv som arbetskraft. ”Du kanske ska bli kafförska ändå, som du sa när du var liten att du ville!”, sa jag. Vi var väldigt ofta på fik när hon var liten, hon älskade att bekanta sig med alla människor som satt där och som hon inte kände… Mer än en gång fick vi gå och hämta henne, när hon fått en egen stol och satt och konverserade med ett nytt sällskap som hon hittat… Ja, sa hon igår, det är ju verkligen så otroligt ROLIGT att jobba på fik! Kanske ska jag starta restaurang/café tillsammans med henne, kanske ska jag damma av min idé om ett skejt-café för de skejtande kidsen att samlas på… det ÄR en rolig tanke, det är det.

En sak till som hon var glad över, var att det äntligen hade gett resultat att hon har sagt ifrån på sitt ”riktiga” städjobb, om att de inte kan ringa henne samma dag som hon ska städa, och be henne komma senare eller tidigare för att de ska ha möten på kvällen. Första gången hon sa till, så blev arbetsgivaren bara lite sur… men lovade att vara ute i mer god tid (eftersom de trots allt vetat i åtminstone några veckor när dessa möten på kvällstid ska inträffa). Sedan gjorde arbetgivaren likadant igen… och dottern sa ifrån, igen, i veckan. I torsdags hade hon t o m på eget initiativ börjat praktikjobbet en timme tidigare än hon skulle bara för att också hinna med städjobbet… så då sa hon nej. Hon kunde inte börja städa tidigare. Så då fick det bli en timmes städning bara, och inte lika rent, för hon har blivit lovad att få besked om ändrade tider i god tid. Inte samma dag. Och då hade den vanligtvis så sura arbetsgivaren faktiskt bara backat och bett om ursäkt… lovat bättring, igen. Dottern blev extra stolt, för att hennes far, som känner arbetsgivaren, hade reagerat med ”va – fick du den personen att be om ursäkt!?”…

Det är bra att hon lär sig stå upp för sig själv. Lite rädd är jag att hon ska bli för mycket paragrafryttare för egen vinning, som sin far… men än så länge så är det bara bra att hon lär sig sätta gränser runt sig själv. Med lite tur hittar hon en balans i det, som hennes far inte riktigt gör.

Och när dottern hade berättat det här hade jag hunnit äta, och huvudvärken som var i antågande när jag kom hem hade blommat ut ordentligt… så jag hade svårt att koncentrera mig på något alls efter det. Vi parkerade oss framför TV:n och zappade lite mellan National Treasure-ettan (som jag insåg att jag faktiskt har sett), och Mr & Mrs Smith. Dottern somnade i soffan efter ca en timme, och jag kunde ju ändå inte fokusera något vidare så det spelade ingen större roll vilken av filmerna jag tittade på… Klockan elva släckte jag sänglampan och somnade.

Gårdagen var… bra. På en massa olika sätt. Jag sov uselt natten innan, så stressad som jag var innan jag la mig i torsdags, och orkade mest bara hålla tummarna för att jag inte glömde något viktigt hemma medan jag gick till bussen. När bussen kom, insåg jag att jag inte hade med mig kameran… men det var så eländigt regn-snöigt väder, och vi skulle ju ändå mest antingen sitta i ett flygplan eller vara på flygplatser, eller sitta i möte hela dagen… Enda gången under dagen då jag verkligen saknade kameran, var när vi passerade en otroligt vacker trappa in till ett hus, där en av stenarna hade ett namn ingraverat. Och visst hade jag gärna fotat några av de vackra husen som finns i Uppsala… visst. Men vädret var exakt likadant där som hemma, så det hade inte blivit några jättetjusiga bilder ändå.

Jag och T gjorde sällskap till platsen som vi tyckte att vi kommit överens med M om att vi skulle mötas på, och taxin skulle hämta oss på. När det gått knappt 10 minuter efter överenskommen mötestid, ringde vi M… som är ett total-kontroll-freak, så vi fattade ju att något blivit knas. Jo, han hade menat en annan mötesplats. Inte långt ifrån där vi var dock, så vi gick dit. Och vi hann i god tid till flyget.

Och M visade, berättade, gör så, har du vätskor med?, knappa in det där numret… på ett sätt som bara kändes otroligt skönt. Jag kände mig bara väl omhändertagen, inte alls över-kontrollerad. Jag sa till honom hur skönt jag tyckte att det var, att få resa med ”reseledare”… Jag minns inte när jag senast befann mig i en osäker situation där någon annan än jag var den som måste hålla koll på allting. Det går nästan inte att beskriva hur skönt det var… att bli omhändertagen.

Medan vi väntade på att få kliva på planet, satt vi tätt ihop och gick igenom bilderna med det som vi skulle diskutera i Uppsala. Gjorde en massa noteringar – hur funkar det där, det syns inte, hur har de löst den biten…? M är som sagt verkligen kontroll-freak, har världens förmåga till överblick och är oerhört effektiv. Jag tyckte att det var skönt att han ”tvingade” oss att jobba, även under resan… jag gillar den sortens effektivitet jättemycket, men det är få människor som funkar så.

I planet satt M på ett ställe, och jag och T, som är ”teknikern” medan jag är ”innehållsansvarig”, satt intill varann. Vi fortsatte att gå igenom bilderna, och eftersom våra respektive fokus är såpass olika, blev det rätt bra diskussioner. Och när vi var klara med jobbet, pratade vi familj, bakgrund, utbildning, jobb… jag är ju nyfiken av mig, så jag ville skaffa mig en bild av både T och hans bakgrund.

T kommer från jättelångt-norruts-inland… har inga akademiska traditioner i familjen, så jag frågade ju hur han kommit dit han kommit. Och så fick jag veta att han jobbat med renslakt och ett annat väldigt fysiskt jobb, tjänat bra på det men faktiskt ledsnat på bristen på utmaning till slut… och om hans syster som bodde utomlands, med amerikansk make och en hel hög barn.

T är en man med ganska klassisk pojk-macho-inställning, i sin grundpersonlighet. En underdog, som kan verka ganska hård, men som samtidigt rätt som det är kan vara både medkännande, känslig och social. Hans fru kommer från samma ort som han, de träffades visst som ganska unga, och de har två ganska små barn, som T signalerar att han nog tycker att det är rätt jobbigt att ta hand om… fast jag antar att när han väl är med barnen, så är han nog mer engagerad än det kan låta när han pratar om dem. Det hör kanske till macho-stilen, att verkligen medvetet markera att han är ”barnvakt”, när han tvingas ta med barnen till jobbet… Fast lite maktlös tror jag ändå att han känner sig, att han inte har kontrollen över barn-situationen.

Och så kom vi då till Arlanda. Jag skickade ett snabbt sms till dottern för att tala om att det var trassel med flyget och att jag kanske kunde bli försenad på kvällen, mat fanns i kylen, välj vad du vill laga själv… Vi hittade taxin, och for till Uppsala, där vi möttes i dörren av dem som vi skulle träffa där. Vi gick direkt iväg för att äta lunch, på en otroligt mysig liten italiensk restaurang… tjejen jag satt bredvid sa att den hade changserat lite, kanske för att de får lite fler kunder än de riktigt klarar att hantera, men att maten ändå var helt okej. Lokalen var verkligen otroligt mysig – rödrutiga dukar på borden, torkade blommor och ler-tavlor på de vitrappade väggarna, två kakelugnar i rummet där vi satt och en stor, vedeldad pizza-ugn i rummet intill… och alldeles fullt med folk. Det var lite svårt att prata, ljudnivån var så hög… men vi hade trevligt. Jag pratade med tjejen som satt bredvid mig och som har jobbat på vår stora arbetsplats tidigare, M pratade med chefen på stället vi besökte, medan T satt tyst och lyssnade, mest… han kan bli sådär tyst när vi träffar grupper, när han väl säger något så handlar det så gott som alltid om teknik, så han känner sig nog lite osäker i sådana sammanhang. M pratar däremot som om han hade betalt för det, var han än är…

Och så gick vi tillbaka till lokalerna där de vi träffade jobbar. Tittade på deras redan genomförda projekt, som vi ska göra motsvarande av för vår verksamhet. Massor av frågor hade vi… och jag kände att… det mesta av det som de har gjort är precis så som jag skulle vilja att vi kunde göra. Det är bara några detaljer som jag inte tycker att vi ska ha… Mina frågor handlade om innehållet och hur det hänger ihop inbördes och om förankringsprocessen (fast det senare är egentligen M´s jobb, inte mitt… men när jag nu verkar ha bättre koll på att förankringsarbetet behövs göras än M, så var det ju lämpligt att lyfta frågan så att det kanske blir tydligare för M att det verkligen måste till). M frågade om deras budget, och fick alla siffror… det är tydligt att de har både bett om och fått betydligt mer pengar än vi har för vårt projekt. M viskade, när vi tog kaffepaus, att ”x miljoner per år för driften… det har jag ju inte tänkt på, vi har inte sökt pengar för driften…”

Det blev en otroligt effektiv eftermiddag. T satt bredvid mig, och han sa inte så mycket… han har verkligen bara fokus på tekniken, och med tanke på att han är delprojektledare så kan jag tänka mig att M kan vara lite bekymrad över att T inte är ett dugg intresserad av innehåll och funktion för användarna. Kanske är det därför som M vill att jag ska leda nästa delprojekt… för att han märker att jag är intresserad både av innehåll, funktion OCH teknik. Och förankringen… som ingen annan är intresserad av, än jag… och just den delen är jag verkligen intresserad av, det är en rolig del i arbetet tycker jag.

Och vi packade in oss i en taxi igen, den här gången med en person till eftersom tjejen som jag pratade mest med skulle till flyget hon också, och jag satt mjukt och tryggt inpressad mellan T och M… det kändes väldigt bra, faktiskt. Igen slogs jag av att båda de här killarna liksom… tog hand om mig, såg till att jag hade det bra, utan att det kändes det minsta nedlåtande eller kontrollerande (som det verkligen kan göra, med en del män). Jag bara passade på att njuta, när jag för en gångs skull fick… ha det så.

Vi kom till flygplatsen, tjejen som skulle med ett annat tidigare flyg sa hej och vi ses, och så for hon. Jag och T checkade in biljettlöst, och hamnade bredvid varann igen medan M hamnade längre fram i planet. Så tog vi oss genom säkerhetskontrollen igen, med ett himla tjutande… jösses så mycket metall jag har på mig, smycken och dragkedjor och BH-byglar och jag vet inte allt, och då hade jag ändå tagit av mig skärpet… men igenom kom vi, och killarna tyckte att vi skulle ta en öl innan vi klev på planet. Egentligen var det dags att gå till gaten, men vi bestämde oss för att ändå hinna med en öl. ”Det är ju fredag…” sa M, och jag hade ju inte hamnat på någon krog igår kväll ändå. Vi försökte kommunicera våra intryck lite, medan allt hände omkring oss och vi fortfarande hade skallarna fulla med sånt som fortfarande höll på att landa… M var mest fixerad vid budgetfrågan. Jag frågade honom om han inte kunde skriva en ny projektbudget, för de två etapperna som är kvar när vi har gjort det jag är med i nu. Jo… men först måste vi prestera något i den här etappen, vi måste kunna visa upp att vi har gjort något och använda det för att visa varför vi behöver mer pengar, sa han. Absolut, sa jag. T bidrog mest med de få tekniska aspekter som han hade fångat upp under dagens möte… och kan vi kopiera Uppsala-projektets delar, så kan nog en del av de tekniska lösningarna bli mycket lättare än vi trott, vilket i sin tur innebär att vi skulle kunna lägga mer resurser på att utveckla fler delar än vi trodde att vi skulle kunna. Själv var jag full av drömmar… om att vi kanske kan integrera en massa delar i vårt projekt, som vi inte har räknat med att göra, så som Uppsala-gänget hade gjort… Tveklöst gav gårdagens möte massor, för oss allihop. Och T konstaterade att… det här mötet skulle de ha haft redan för ett år sedan, eller i alla fall i höstas… Vi hade sparat jättemycket arbetstid om de, vi, hade träffat Uppsala-gänget tidigare. Men nu är vi där vi är, och har bara att göra det bästa av situationen. Det kan nog bli riktigt bra… särskilt om M kan skaffa mer pengar till projektet…

Jag sprang iväg på toa. När jag gick tillbaka stod T mitt i gången av alla resenärer som sprang hit och dit, och såg yr ut… Jag gick fram till honom och sa ”är det du som är sambandscentralen?” Han lyste upp när han fick se mig, och sa att M hade gått in i en butik intill, och de visste ju inte vilken toa jag hade gått till… det kändes så fint, igen, att de brydde sig om att se till att jag kom med. Jag är ju vuxen liksom, nog hade jag hittat till flygplanet själv… men de ville hålla ihop oss. Sånt gör mig glad.

Och på planet kom vi. Det hade ju varit radio-mackel med flygplatserna norr om Gävle under dagen innan och morgonen, så vi visste fortfarande inte om vi skulle bli försenade eller ej… T och jag hamnade ensamma på vårt tresitssäte. Dottern ringde precis när jag satt mig, och jag sa till henne att vi nog skulle hålla tiden. Hon sa att hon hade ätit hos pojkvännen, men skulle gå hem och laga lite mat till mig innan jag kom hem. Puss puss, och så la vi på. T log lite, igenkännande gissar jag… Vid det laget var vi rejält trötta, och hade inte mycket mer som vi orkade prata om… och T hade fått med sig en tidning. ”Tog du ingen tidning?”, sa han, och så erbjöd han sig att börja med sportbilagan… Vi satt en god stund och läste, och väntade. Till slut ropade kaptenen ut att vi väntade på att planet skulle bli tankat… det gör de ju normalt sett innan resenärerna klivit på planet, för brandrisken… så vi ombads knäppa upp våra bälten igen tills kaptenen sa till. Han sa inte varför vi skulle knäppa upp bältena… Det är nog inte så psykologiskt att göra det, eftersom ganska många människor är flygrädda ändå. Och så gick tiden igen. Och vi läste vidare. Till slut ropade kaptenen igen… och nu hade vi fått bensin, men nu stod det ett plan bakom oss så att vi inte kunde komma ut till startbanan… Jag tror inte att jag har varit med om såpass mycket ovidkommande trassel när jag flugit tidigare.

Vi kom upp i luften till slut, i alla fall. T och jag kände nog fortfarande, båda två, att vi inte orkade prata mer… han läste tidningarna från alla håll, flera gånger tror jag… Jag läste ut min tidning, och sedan satt jag bara rakt upp och ner och led av att det drog som tusan på ena sidan. Armen blev iskall, och jag såg nackspärren komma tågande, framöver… men det var ju inte mycket att göra åt. Medan jag inte gjorde något särskilt, slog det mig att under hela dagen så hade vi varit innanför varandras fysiskt personliga sfärer mest hela tiden. Sitter man nära någon som man inte känner jätteväl, så brukar man oftast försöka undvika att trycka sig mot varann… men vi hade varit nästan i knät på varann, alla tre faktiskt, men mest jag och T. Nu satt vi där och värmde varandras arm, tätt intill… utan att någon av oss reagerade och drog sig undan. I synnerhet mellan könen brukar all fysisk närhet kännas väldigt tydligt… men vi hade rört mjukt vid varandras händer när vi lånade pennor av varann, och faktiskt varit ovanligt nära varann överhuvudtaget.

Och medan jag satt där, med den stora, stadiga T bredvid som läste tidningen, så kändes kroppen som om den bara ville falla in mot hans… Det var ingen sexuell känsla, eller baserad på någon mer personlig/mental kemi, det var som om… våra kroppar ville vara nära varann. En trygg känsla, bara. Så jag satt bara där och njöt av det. En stund innan planet landade gav T upp tidningsläsandet. Han lutade sig lite över mig för att titta ut genom fönstret, fast där såg man inte mycket… Och så småpratade vi, lite tyst, och nära, om vädret. Snöyran. Att det kanske kan bli lite vitt igen i helgen.

Och så var vi framme. Ut kom vi, M var ju ute före oss, och när vi kom in i vänthallen skämtade han om att ”vart tog ni vägen, jag hann ju hem och vända igen innan ni kom”… Och så fixade och donade han så att vi fick en taxi före honom. T och jag skulle dela taxi, hade halvvägs samma väg. Jag strök M över armen och tackade för dagen, och så klev T och jag in i taxin och åkte. Jag frös så att jag hackade tänder och hade lite svårt att prata… Det blev lite prat om vädret med taxichauffören, och så kom vi till T´s hem. ”Där, i det huset bor jag”, pekade han åt mig… och så klev han ur, sa ”vi ses på måndag?”, och jag sa ja… och så skjutsade taxin mig hem. Jag betalade med kortet jag fått av M, önskade den trevlige chauffören en trevlig helg och klev ur. Från gången utanför där vi bor, ropade dottern… som kom hem samtidigt. Jag gick in, berättade lite yrt om dagen, hade ont i huvudet och åt och dottern berättade.

Det var en givande dag. M är en man som inte lämnar något åt slumpen… han har varit militär en gång i tiden, och älskar att lära ut saker till folk. Ett lärarämne, fast med högre ambitioner… en tävlingsmänniska också. Jag får känslan av att han verkligen greppar ansvaret för sina områden, men han kör sitt eget race, och samtidigt som han månar om andra så blir han inte för närgången, han inordnar sig inte i gruppen. Han tar verkligen sin ledarroll på allvar, håller lagom distans till sina ”anställda” så att han har kvar möjligheten att sätta gränser och markera om det behövs. Det är otroligt intressant och lärorikt att få jobba med honom… det är ännu ett nytt sätt att jobba och förhålla sig till sina medarbetare, än jag är van från mitt gamla jobb, och än det som jag fick uppleva under höstens arbete på det andra stället.

Och jag får känslan av att han hela tiden försöker ringa in mig… att han bedömer mig, min kapacitet och mitt engagemang. Jag kan inte göra annat än vara mig själv, det ligger inte alls för mig att försöka bete mig som jag tror att jag borde (som jag har märkt att t ex B gör, tjejen som jag jobbar med i projektet). En av de saker som jag är allra sämst på, är att ”sälja mig själv”… jag gör säkert hur många ”fel” som helst, om mitt mål var att försöka göra mig populär, men för det mesta så verkar folk gilla mig för den ärlighet som de märker att jag står för, så det brukar gå bra ändå… hittills har nog min ”karriär” uppstått för att folk omkring mig har märkt att jag är arbetsvillig, har överblick och samtidigt är noggrann med det jag faktiskt gör, och får saker ur händerna. Det är vad min manlige vän A brukar säga till mig: ”du passar nog med den där konsultgruppen, för där handlar det om att få saker gjorda, de har ett arbete som kräver att man presterar resultat – så de kommer att vilja ha dig kvar!”, tror han… Vi får väl se. Jag tror att M gillar det han ser i mig i alla fall, och hans sambo har nyligen börjat jobba, som mellanchef tror jag, på den avdelningen som jag jobbade med under hösten… Jag tror att det kan vara något bra. När jag snart blir uppsagd (”det blir knappast klart till första april utan snarare några veckor senare, men det blir på en tisdag i alla fall, alla uppsägningsbeslut fattar över-chefen på tisdagar!”, sa min fackrepresentant när vi pratade om det… ), när mitt ”ärende” hamnar på central nivå, så har jag kanske en chans att få jobb på antingen M´s avdelning, eller hans sambos… eller i den gruppen som jag jobbar med nu, på halvtid, som är anlitade för projektet som M driver. Kanske kan jag få en kombinationstjänst mellan ett par avdelningar… och det känns helt okej, om de ligger i närheten av varann rent fysiskt och om arbetsuppgifterna verkar passa ihop.

Jag känner i alla fall väldigt tydligt att… på min gamla arbetsplats, med det jobbet som jag ska ta över där, är jag inte särskilt sugen på att fortsätta… jag behöver nog verkligen komma bort därifrån. Det finns så många mekanismer kring hur arbetet sköts på den typen av arbetsplatser, som jag liksom bara har lärt mig att stå ut med, genom åren… men de tär egentligen ganska mycket på den som är lite engagerad i sitt jobb. Numera står jag absolut ut med de sakerna, men kan jag slippa dem så vore det ju egentligen ganska skönt. Vi får se, som sagt.

På måndag är det nya, friska tag, tillsammans med B, som kommer hem full av inspiration från sin kurs… och jag som är full av tankar efter gårdagens möte. Vi kommer att prata ihjäl varann på måndag…

Idag är en strålande vit, solig och vacker lördag. Jag ska kliva in i duschen, och sedan dra igång dottern… lite städning blir det nog idag, helst skulle jag vilja göra yoga framåt kvällen, men annars har vi inga planer ännu. Jag känner mig fortfarande alldeles yr, av alla intryck… borde kanske förhålla mig till dotter-situationen, tänka mig för så att jag inte fortsätter att vara ”för snäll och tillåtande” hela tiden utan att märka det… men jag vet inte om jag har kapaciteten att orka hålla den kollen idag.

En stund i taget. Ibland en dag i taget, men oftast bara en stund. Mer än så fungerar inte, för mig, just nu. Ha en fin lördag.