Var på nya jobbet på förmiddagen, och till en kvart innan ett möte som jag skulle vara på på det gamla jobbet. Skickade mejl som en idiot hela förmiddagen, och pratade med projektledaren och fick veta att han har tänkt att jag ska projektleda ett kommande delprojekt som jag inte precis känner att jag har något grepp om alls. Men, det ska nog gå det också, jag kan ju allt när jag måste, och det verkar som om jag tycker att jag måste för det mesta… Jag förstår att det är ett sätt för honom att visa att han tycker att mina insatser hittills har varit bra, i alla fall. Och det betyder kanske också att han funderar på att fortsätta anställa mig… kanske.

Och mitt i alltihop var jag iväg för att kolla in den årligen återkommande “utställningen” som anordnas av hela min stora arbetsplats. Det kan ju hända att jag är kvar i min nya roll på det gamla jobbet, om ett år, och då kommer jag att vara en av “utställarna”, så det var bra att få se hur det nya upplägget såg ut. Trevligt och lärorikt, men tusan så mycket rörigt det blev idag… så många olika saker, på samma dag.

Efter mötet på gamla jobbet fortsatte en av mina chefer och jag att prata. Vi hade en himla massa saker att prata om, vi hinner ju aldrig ses numera… och när klockan var halv sju var jag tillbaka på mitt rum, bara för att upptäcka att projektledaren på nya jobbet hade skickat en bibba manualer om ca 100 sidor, inför mötet i Uppsala i morgon… Jag skrev ut hela klabbet och tog med mig hem, det får bli kvällslektyren för någon mer tid finns inte att läsa det på. Strax innan sju lämnade jag jobbet, och gick i fel riktning jämfört med där jag bor, för att köpa snus… det behövdes göras, kunde inte vänta till i helgen. Och så gick jag tillbaka till jobbet och tog bussen därifrån, hoppade av vid affären, handlade mat eftersom dottern kommer i morgon och jag inte är hemma förrän tidigast sju i morgon kväll… I kön träffade jag en kollega. “Jaha, har du också jobbat sent?”, sa jag. “Njae, jag jobbar fortfarande…”, svarade han… Han skulle bara handla lite middag åt sig, och så tillbaka till jobbet igen. Ja, herregud… det känns för jäkla stressigt just nu.

Så tog jag bussen hem. Värmde en liten fryspizza och tog te och yoghurtdrink till det. Idag hade jag tänkt göra yoga, men kommer man hem strax innan åtta och inte har ätit någon middag och ska packa för resa söderut i morgon och har en hög manualer att läsa igenom, så är det liksom inte att tänka på… det får bli i helgen.

C ringde, mest för att säga att hon åker till min stad i morgon, men bara över dagen. Så vi hinner inte ses. Jag utgjöt en del av min frustration över henne… och hon var visst jättetrött, så hon hörde nog inte mycket av vad jag sa… Men det gjorde inget, jag behövde bara få tömma ur mig lite. Trist att vi inte kan träffas i morgon, dock.

Idag kom jag att tänka på den där bloggmannen som jag hade ett tioveckors extrem-intensivt förhållande med, han som sedan gick upp i rök från en dag till nästa…

Han dök upp bland damerna på bloggarna, under den sommaren, för 1½ år sedan. For runt bland så många damer han kunde hitta tror jag, och skrev insmickrande och inställsamma kommentarer som damerna föll för som käglor. Det är inte min stil riktigt, det där med överdrivet smicker… men många faller ju för sånt. Han skrev hos mig också, beskrev hurdan jag var och hur jag borde tänka och se på mig själv… jag kände ju att hans beskrivning av mig inte stämde särskilt väl med den jag var, men eftersom jag hade uppfattat att han var en tämligen dominant herre, så undvek jag att svara något som han kunde reagera på.

På sin blogg beskrev han en del faktiskt ganska udda och fantastiska saker som han hade varit med om i sitt liv. Däremot berättade han inte “vem han var”, ur ett mer socialt perspektiv… men nog lyste det igenom att det var en herre med lite extravaganta vanor. Åtminstone verkade en del av damerna uppfatta honom så…

Rätt som det var så fick han ett tok-ryck, och skrev hos några av damerna att han tyckte att de skulle skärpa sig och sluta skriva om en massa trams, när de egentligen var mycket smartare och mer begåvade än så… och jag med flera av damerna reagerade och sa ifrån mot honom. Att man faktiskt har rätt att skriva om vad man vill, på sin egen blogg. När han fått lite mothugg på några bloggar, la han plötsligt ner sin blogg. Tvärt. Vips, så var den raderad. Och jag blev lite chockad när jag upptäckte att han bara hade försvunnit, liksom… så jag skrev något om det på bloggen. Och då skickade han ett mejl till mig.

Där beskrev han att han hade försökt att hitta rätt i “bloggkulturen” från början, hade försökt lära sig hur kommunikationen på bloggarna gick till. Och plötsligt hade han känt att han nästan kräktes över sig själv, som var så himla insmickrande… och då hade han visat upp mer av sitt “vanliga” jag. När han då fick så mycket mothugg, utan att han kunde förstå varför, så tyckte han plötsligt inte att det var värt att ha sin blogg längre…

Han uttryckte att han faktiskt var förvirrad och förbryllad över de reaktioner som han fått på sina mer skarpa, styrande kommentarer där han gav sig själv tolkningsföreträde över den som hade bloggen. Och vid det laget hade han hunnit berätta för mig… hur hans yrkesroll såg ut, hurdant hans vardagsliv var. Och han var en ganska ordentligt framgångsrik entreprenör och företagare som huvudsakligen jobbade med att få fart på halvkända företag som tappat styrfarten.

Så… för att hjälpa honom att kanske förstå varför han krockade så mycket med damerna på bloggarna, sa jag till honom att… “det kanske är så, att i din vardag är du van att vara den som leder, den som säger hur det är och talar om för folk vad de borde göra. Och de som läser din blogg eller dina kommentarer, kan inte veta att det är så som din vardagsroll ser ut. Kanske är du inte van vid att bli emotsagd… för i vanliga fall så är du chefen…?”

Jo, det tyckte han verkade rimligt… och idag kom jag att tänka på den lilla episoden. Om inte annat så illustrerar den hur svårt det är att kommunicera vem man är, via skriven text… Om man kan ha väldigt svårt att se andra människor som sådana de faktiskt är och inte som extrem-subjektiva tolkningar i relation till sig själv, när man har dem framför ögonen… hur svårt blir det då inte att verkligen se andra, när man bara får dem förmedlade via skriven text?

Den sociala kontexten lyser inte alltid igenom i det som man förmedlar via skriven text. Även om jag berättar episoder ur mitt liv, så är det inte alls säkert att det blir tydligt för den som läser, hur jag är van vid att bli bemött.

Det kom jag att tänka på idag.

Kanske blir det inget skrivet i morgon, det beror på… hur trött jag är när jag kommer hem, och hur mycket dottern och jag vill prata. Ha en fin fredag.