Fantastiska, varma och mänskliga människor skriver mejl till mig, små… myspärlor, liksom, om det ordet nu finns… 
Det är människor som jag upplever har förmågan att både bjuda på sig själva, och har integritet. Jag känner mig… hedrad, faktiskt över att få finnas i närheten av sådana människor. Och med “i närheten av”, menar jag… på något slags mellanmänskligt plan.
Jag har funderat, igen, på det här med skillnaden mellan “personlig” och “privat”. Jag tror att huvudskälet till att jag nog inte riktigt förstår skillnaden mellan dessa begrepp, som ganska ofta diskuteras på bloggar… nog är att JAG är både personlig och privat. Eller…? Har någon en bra och begriplig beskrivning av vilken skillnaden mellan dessa begrepp är, gärna med exempel…?
Jag går gärna nära inpå andra. Det kommer av sig självt. Jag kan berätta nästan vad som helst om mig själv, även för relativt obekanta människor… känner jag bara att det finns en kontakt av något slag, så har jag inga behov av att hålla igen. Jag är också väldigt bra på att ställa personliga frågor, till andra… precis lika bra är jag på det, och det är inte alla som tycker att det är lika lätt som jag gör, att hälla upp muggvis av sig själva, inför relativt obekanta människor… 
Jag slängde ur mig en hög frågor om sånt som jag är nyfiken på, i ett mejl till en läsare… och långt efter att jag skickat mejlet, började jag tänka på att… de var kanske lite väl personliga, de där frågorna. När jag tänkte efter ordentligt så insåg jag att fast jag vänder ut och in på det mesta i min tillvaro här, dvs den som läser här får en rätt bra bild av hela mitt liv, så är jag ju faktiskt väldigt anonym… det är få som lätt kan leta upp mig, rent fysiskt. Och bara sådana som jag har gett chansen att kunna ta reda på vem jag är. Den som jag skrev mejlet till, är i själva verket betydligt mycket mindre anonym än jag… det är bara det att den personen vet det mesta om hur mitt liv ser ut, genom bloggen, medan jag vet vem den är, rent identitetsmässigt, men jag vet oerhört lite om hur dens liv ser ut. Märklig situation!
Jag tänkte också på Elisabet, som är fantastisk på att fråga människor om lagom personliga saker, på ett sätt som gör att man känner det som om hon verkligen vill veta. Avväpnande, tror jag att det kallas… och Elisabet skriver personligt på sin blogg, har sin egen stil som ingen annan har, men privat är hon aldrig, där… är det det som är skillnaden? Jag berättar om både upplevelser, tankar och känslor, på min blogg… Elisabet berättar om händelser, så att vardagligheter blir små guldkorn. Men alla händelser berättar hon inte om, och en massa av hennes känslor hamnar inte heller på bloggen. Självklart händer det saker i mitt liv, och jag känner saker, som inte ryms på bloggen… men jag censurerar mig inte. Det som inte hamnar här, faller bort för att jag glömmer bort det under dagen… eller för att jag inte är klar med vad jag känner, så då berättar jag inte om det. Och det är klart att det finns en oherrans massa känslor som jag inte är klar med… eller ens blir klar med. De innersta vimsande känslorna hamnar inte här… och ingen annanstans heller, för det mesta, utanför mitt huvud. De får fara runt tills de konkretiserar sig till något, eller bara ger sig av.
Idag känner jag mig t ex… trött, lite frustrerad, och lite sorgsen på något sätt. Att jag är trött är inte konstigt, jag var vaken några timmar i natt och dessutom skaver virusarna runt i min kropp. Nackspärren höll mig vaken en stor del av natten, och den var inte bättre när jag vaknade. Resten av känslorna kan mycket väl härröra ur samma trötthets-orsak… för egentligen finns det inte mycket som jag kan peka på som hör till min tillvaro, som direkt skulle orsaka de känslorna.
Men när jag är trött, när jag just håller på att somna eller om morgonen när jag vaknar… då dyker det emellanåt upp riktigt svarta tankar. Svartare än någonsin förr, tror jag… mer uppgivna. Jag kan känna mig… uråldrig… som om jag är 83 år gammal, och vet att jag kommer att dö snart… och det är som om jag inte styr över de där känslorna. Och jag är inte säker på hur mycket av tankarna som är ett slags… “härmande”, från min sida… hela livet har jag inte bara tagit efter folks dialekter när jag pratar med dem, jag kan gå in i andras känslor så mycket att jag känner den andras känslor i stället för mina egna. Det är som om min hjärna är så angelägen om att förstå… så den går in i andras liv, på något sätt… och jag styr inte över det, det bara händer, ibland. Särskilt när jag är trött. Ett slags över-empatisk förmåga… jag har alltid lärt mig av andras erfarenheter. Det är därför jag har så lätt för att beskriva andras känslor och situationer, dra slutsatser och få ihop sammanhang ur brottstycken som människor är, gör eller berättar… jag har lärt mig av andras erfarenheter. Av mina egna också, såklart, men jag har inte levt tillräckligt mycket, länge eller tillräckligt många liv, för att kunna “veta” allt det jag vet. Jag lär av andra.
Nå. Det om det, för stunden.
Jag skulle ha varit på behandling hos E idag, men eftersom jag både är förkyld och har nackspärr, så ringde jag henne och rådgjorde. Hon tyckte inte att jag skulle komma. Hennes erfarenhet var att massagen kan sätta fart på förkylningar så att de bara blir värre. Så jag satt där vid min dator, med den vackra röda yllesjalen över nackspärren… jag höll mig varm i alla fall, det var skönt. Och nackspärren har släppt, efterhand under dagen… det är också skönt. Jag slipper gärna naprapatbesök, om det bara är möjligt…
Det har varit en helt fantastisk vårvinterdag idag. Några minus, gnistrande snö, och det underbara vår-solljuset… en dag då man skulle ha varit frisk, och utomhus. Men det var härligt att titta ut på det vackra också.
På förmiddagen var jag på gamla jobbet och blev frustrerad, på eftermiddagen hade vi möte med projektgruppen på nya jobbet, och jag fick bli frustrerad där också… Det var väl på det stora hela ett ganska bra möte, men det kändes som om… alldeles för mycket av mina förslag, som grundades på de kunskaper som just jag har anställts för att jag har, körde projektledaren över. Det kändes som om… vad har jag här att göra, egentligen… Men men, vi får väl se hur det blir. Överhuvudtaget känns hela jobbsituationen väldigt stressig och pressande just nu, jag har inte riktigt orken att vara så effektiv precis hela tiden som jag förväntas vara… det bidrar rätt mycket till den lite låga känslan, idag.
Jag gick till affären och handlade. Himlen var otroligt vackert isblå… och det var ganska lagom kallt. Tog bussen sista biten hem, eftersom matkassen var rätt tung.
Gjorde lite mat, som jag åt till slutet av Gray´s anatomy. Och så ringde M. I förmiddags fick jag ett sms från honom: “fan, jag var säker på att det var den femte!!”… Idag insåg han att han missat min födelsedag, helt enkelt. Han hade varit sjuk och ska på jobbintervju och sonen hade ljugit om mobbingen på dagis, skrev han… han verkade rätt stirrig, och sliten. Jag svarade att “vi kanske kan höras i kväll”, för det var lite för många saker att hantera via sms…
Så han ringde. Jodå, nog verkade han… sliten. Hade fått ett brev idag också, om att man vid flygfotografering hade upptäckt att hans hus inte stämde med bygglovet… förmodligen så är carporten, som fanns där långt innan M köpte huset, svartbyggd. Så nu åker han nog dit på att riva den… och det var ju inte så kul. Jag sa att han kanske ska vänta med att dra iväg på alla växlarna innan han vet vad det handlar om… det kan ju vara något annat. Men att där finns mer byggnad än det ska, verkar ju rätt klart… Faktiskt lugnade han sig lite när jag sa att han kanske ska vänta och se. Och sedan berättade han lite om jobbet han sökt, och att de bett honom ta med och visa originalhandlingarna som han hävisat till i ansökan… också ett problem, eftersom alla hans tidigare anställningsbevis och sånt, försvann under flytten till huset. Eventuellt hade hans ex slängt den kartongen… som också innehöll bl a alla hans foton, från tidigare i livet. Struligt kan det bli i alla fall, med det jobb han sökt… Ja, alla har vi våra trösklar att snubbla över. Sedan tutade det i telefonen, och jag trodde att det kunde vara K, som hade ringt under dagen och lämnat ett meddelande på telefonsvararen där hon sa att hon “står här med öronen i ugnsluckan”… Jag gissar att det betydde att hon skämdes för att hon missat min födelsedag.
Jag bytte till den andra linjen i alla fall, och det var K. Vi pratade en god stund… man kan ju lugnt säga att det har hänt rätt mycket, under det ca halvår sedan vi pratades vid sist… Vi hann inte prata klart för hon skulle hämta sina grabbar från träningen, så vi sa att vi ska höras i helgen. Det var fint att hon ringde i alla fall, tyckte jag, och sa jag. Och så la vi på. M ringer jag till i morgon, så att jag hinner få veta mer om allt som han inte hann berätta idag…
Sömn är väl vad jag behöver. För trots att jag har fått flera mejl idag som verkligen värmt i hjärtat, så har det inte riktigt räckt för att den skavande ledsna känslan i magen ska försvinna… det är säkert bättre i morgon. Då förhandlingarna om min uppsägning påbörjas…
Natt natt, alla. Livet går vidare.
18 comments
Comments feed for this article
mars 4, 2008 vid 9:28 e m
Lady Starlight
En kram bara. Medmänsklig och kanske lite mellanmänsklig… funderar lite på vad det ordet betyder.
Hoppas du får sova gott.
mars 4, 2008 vid 9:30 e m
Leva
Tack, kära du. Medmänsklig OCH mellanmänsklig… är kanske det allra bästa?
Sov gott du också. Kram.
mars 4, 2008 vid 10:42 e m
Mia*
Usch, det är så mycket på en gång när du skriver!
Det blir besvärligt att kommentera för antingen får man skriva väldigt långt eller också plocka bara en liten smula av den stora kakan. (haha, tänker jag på mat, eller?)
Nåväl. Jag hugger på det första jag snubblade över. Det där med att gå nära inpå andra är även min specialitet. Jag vill krypa in under skalet på människor (fast bara de som intresserar mig), verkligen förstå hur de tänker och fungerar. Och varför. Vissa tycker att det är väldigt jobbigt och besvärande att hantera den sortens intresse, har jag märkt. Andra blir glada och kanske en smula smickrade. Och en del av vännerna är riktigt avundsjuka på förmågan att etablera den här personliga närheten. Med visst fog, för den är ju härlig.
Men den där överempatiska förmågan undrar jag över. Är du.. synsk? Jag funderar på om det är någon annans svarta tankar du tänker. Oavsett vilket hoppas jag att du inte låter sådana tankar ta över. Det är inte slut, det är inte hopplöst – det finns massor av möjligheter framåt. Jag antar att det är svårt att koppla av i processen. Ska vi hoppas på 18 månadslöner?
mars 5, 2008 vid 6:40 f m
Elisabet
Det där när människor säger att dom “skriver personligt, men inte privat”, det har jag heller aldrig begripit?
Jag förstår det fortfarande inte.
Och det är väldigt intressant att läsa dina tankar om hur andra skriver. Jag tycker nämligen att jag ofta lämnar ut mig och försöker därför att hålla igen .., mest för att jag absolut inte villl lämna ut andra som finns i närhet, som kanske inte alls vill synas .., även om jag nog gärna skulle vilja skriva ..-)
Min mellandotter säger ibland att “man tror att mamma är så öppen, men det finns en väldigt tydlig gräns .., där hon knappt släpper in någon” och så är det kanske?
Men när jag tänker efter, så har jag vänner – inte många -, som jag kan säga verkligen a l l t till.
Och så är det ju så här, att jag har visat mig med bild och allt och är lätt igenkännlig .., det är nog därför också som jag håller tillbaka ..-)
Kram till dig!
mars 5, 2008 vid 9:51 f m
Leva
Mia: *skrattar*… och du skriver så härligt – tack för ett gott morgonskratt!
Härligt att höra att du är lik mig, när det gäller att komma nära! Det har jag väl nästan märkt iofs, du och jag “klickade” ju på första sekunden… enbart via skriven text, dessutom. Och visst har du rätt i att det på många sätt, de flesta tror jag, är en härlig förmåga, det där att kunna komma nära sådär snabbt och enkelt…
Jag tror inte att jag är synsk… men vad vet jag, det är kanske just det jag är!
De svarta tankarna handlar nog mer om att jag går in i ett slags sinnestillstånd som inte har varit “mitt” tidigare, mer än att jag konkret tänker… det är ganska svårt att förklara, och jag tror att jag låter bli att försöka, mer än så… 
Men de rent konkreta tankarna är ju mina, och berör min situation. Och visst har du rätt i att livet sannolikt inte är slut för att jag bli uppsagd… jag har bara ingen buffert alls att ta ur, för att skapa mig det där finfina livet som jag måste, om jag verkligen blir uppsagd. Jag lever i limbo, och där försöker jag stanna tills någonting alls som rör mitt liv verkar stabilisera sig och bli till något påtagligt… kan inte se att jag kan göra på annat sätt, riktigt. Men det är såklart lite slitigt mellan varven…
Elisabet: tack för din kommentar, det slog mig efteråt att det kanske kunde låta som om jag jämförde ditt och mitt sätt att skriva, och la in några värderingar i det ena och det andra… men det gör jag ju inte. Skönt att du verkar ha förstått att jag inte gör det!
Jag tänkte på just det där som din dotter sagt om dig, men kom inte ihåg exakt hur hon uttryckte sig… och jag undrar om inte skillnaden mellan “privat” och “personlig” kanske finns där någonstans? Jag förstår också väldigt väl att eftersom du trots allt gör dig icke-anonym i din blogg, så blir det mycket viktigare att HA den där gränsen… jag tror att jag skulle tänka och göra likadant om jag skrev mindre anonymt.
Ja, vi har ju pratat om det här tidigare… hur privat eller personlig man är på bloggen, och vad skillnaden egentligen är… fler tankar i frågan emottages tacksamt, från den som vill.
Kram på er!
mars 5, 2008 vid 10:30 f m
Matildas fikarum
Allt man skriver som handlar om en själv är väl personligt, och de bitar av det personliga som man inte vill delge andra blir då en privatsak. En blogg där man skriver om sånt som händer och sker i ens eget liv kan ju inte vara annat än personlig, och bakar man in sina egna tankar om händelserna blir det ännu mer personligt.
mars 5, 2008 vid 11:15 f m
Elisabet
Nej, jag tog det inte alls som något negativt ..,din jämförelse alltså, jag fann den intressant.
Jag orkar sällan läsa allt det du har skrivit .., ofta skummar jag igenom och fastnar vid något särskilt …, men det som skiljer dig från mängden, enligt mitt sätt att se det, är att du är så utlämnande även mot dig själv och sidor som kanske inte alla vill visa upp.
Det tycker jag är strongt.
Du håller linan ut, liksom.
Själv vill jag ju enbart visa upp goda sidor .., haha ..-))
mars 5, 2008 vid 11:50 f m
Leva
Matildas fr: så egentligen skulle man inte kunna skriva privat – för att det som delges en större “publik” per definition inte längre är privat? Är det så du menar? Jag tror att debatten, när den förs på bloggar, ofta handlar om att det finns de som tycker att det finns saker som man helt enkelt inte ska/får/bör berätta, på en blogg… för min del har jag t ex fått synpunkter från anonyma äldre kvinnor, om att det är hårresande att jag skriver om min mamma så som jag gör. Det är för privat, tycker de som har kommenterat. Jag kan också tänka mig att detaljerade beskrivningar av ens eget sexliv, kan upplevas som för privat… det har jag inte provat själv, men bara för att fösöka hitta exempel. Kanske är det helt enkelt så att de som tycker att vissa saker är “för privata” för att man ska berätta om dem, helt enkelt själva har referensramar som säger att “det där pratar man inte öppet om”?
Kanske menar man egentligen “personligt” = charmigt, intressant, tankeväckande, livsnära, medan “privat” = anstötligt…?
Elisabet: jo, det stämmer att jag hänger ut mig själv lika mycket som jag hänger ut andra… det tycker jag nog, även om det har funnits läsare som har tyckt att jag bara säger negativa saker om andra och positiva om mig själv. Det ligger förstås i betraktarens öga, vad man läser in som positivt eller negativt… men jag tycker nog att mest “naken”, när det gäller känslor, är jag om mig själv. Och det är verkligen inte alltid till min egen fördel, om man nu vill imponera på sin omgivning med sin förträfflighet…
Det har aldrig varit en av mina intressen eller starka sidor, att lura i folk att jag är bättre än jag är. Eller sämre heller, faktiskt. Det hade nog inte skadat mig om jag hade varit lite bättre på att “sälja mig själv”, ibland… 
Hoppas att ni har en lika vacker dag som vi har här. Kram.
mars 5, 2008 vid 1:04 e m
Matildas fikarum
Ja, ungefär så menade jag, men privatsaker behöver ju inte vara frånstötande per se, utan mer att man fått inblick i något som man inte har med att göra. Det är alltså själva öppnandet av den privata dörren som kan upplevas som frånstötande, inte vad som finns därinne.
mars 5, 2008 vid 3:49 e m
Leva
Matildas fr: fast jag tycker ju att vad som betraktas som privat och inte, beror alldeles på mottagaren… och om jag förstår dig rätt så har vi samma bild av att mottagaren upplever själva öppnandet av den privata dörren som frånstötande och att vara “för privat”?
Exempelvis så tycker inte jag att det är känsligt på något sätt (dvs särskilt privat), att prata om familjerelationer som fungerar dåligt. Det finns dock en del människor som tycker det… och då är frågan: är jag “privat” när jag t ex berättar vad jag tycker om min mammas beteende, trots att jag själv inte tycker att jag är det? Jag undrar om man ändå inte måste definiera “privat” som något som mottagaren upplever som “för närgående” eller eventuellt anstötligt… för jag tycker inte att det går att säga definitivt vilken slags information som ska betraktas som frånstötande, i någon generell mening.
Jag undrar om det inte är precis här som problemet ligger, när man får upprörda kommentarer på bloggen för att den som kommenterar tycker att man har varit “för privat”… att forumet, bloggen, läses av precis vem som helst som råkar ramla över den, medan avsändaren (bloggaren) har sina egna referensramar oavsett vem som hör eller läser? Mottagarna har olika referensramar sinsemellan, medan avsändaren har samma hela tiden… så det som någon läsare tycker är intressant att få veta (dvs “personligt”), tycker någon annan är anstötligt (dvs “privat”).
Kanske är det faktiskt så att bloggvärlden (och kanske nätet i stort), genom sin kommunikationsstruktur leder till att skillnaden mellan personlig och privat blir mer uppenbar än IRL? Träffar man människor IRL så läser man automatiskt av ganska väl hur “privat” man kan vara med dem man möter… men skriver du en blogg, så finns det vanligtvis inga mottagare att läsa av, du styr inte själv över vilka människor som du kommunicerar mot. Risken att det du kommunicerar på din blogg upplevs som “för privat” av några eller många, blir automatiskt väldigt mycket större än om du skulle möta samma människor IRL…
mars 5, 2008 vid 5:25 e m
Lady Starlight
Det är intressant att läsa om privat och personligt… nu får jag något att tänka på som vanligt
och som vanligt lyckas jag inte reda ut funderingarna.
Ville bara önska dig en fin kväll och berätta att jag klarade mitt prov idag.
Kram
mars 5, 2008 vid 5:31 e m
Lady Starlight
Såg just att du bytt bild…. så vackert. Precis sånt väder har vi haft idag. Solsken, blå himmel och gnistrande snö. -17 grader i morse men solen värmer ändå, det är fint. Det blir kanske vår i år också?
mars 5, 2008 vid 5:32 e m
Leva
Åh, hjärtegumman, Lady S… vad GLAD jag blir, att höra att du klarade provet!
Det betvivlade jag visserligen inte en sekund att du skulle, men… jag blir ändå jätteglad! 
Bra gjort, och stort grattis! Då har du klarat den här veckans inplanerade prövningar galant, med andra ord!
*ler*… Det är kanske bra om du har något att fundera på, som leder bort tankarna från… annat, som du helst inte ska tänka på?
Ha en fin kväll, fira att du lyckats igen, och kramar till dig!
mars 5, 2008 vid 5:34 e m
Leva
Ja, jag provar med lite olika bilder… den här får nog ligga där en stund, så får vi se om jag saknar den gröna och varma för mycket eller ej… det har varit fantastiskt sportlovsväder här idag.
Absolut blir det vår i år igen. Och det får väldigt gärna vara vårvinter, ett tag först… det här är så himla vackert.
mars 5, 2008 vid 5:34 e m
Lady Starlight
Visst bytte du bild i tre sekunder nyss? Snälla säg att du gjorde det så jag slipper fundera på om jag är galen nu igen
Tack! Det är roligt och jag betvivlade förstås varje sekund att jag skulle klara det.
mars 5, 2008 vid 5:38 e m
Leva
*skrattar*… Ja, jag bytte bild, förmodligen just när du kollade… du HAR inte blivit galen, lovar!
Och det förstår jag mycket väl att DU betvivlade… det hör ju liksom till, vännen! 
Skriv ner hur det gick den här gången också. Skriv ner varenda gång som du tok-lyckas med det som du är säker på att du ska misslyckas med… och läs igenom det, mellan gångerna som du ska prestera något. Med tiden kommer du att vänja dig, lite i alla fall… vid din faktiska förmåga, i stället för den som du tror nu att du har.
Jag är så glad för din skull, i alla fall!
Kram!
mars 6, 2008 vid 3:24 f m
Matildas fikarum
Vi får inte glömma volym och proximitet! IRL träffar du kanske en bråkdel av hur många personer som läser din blogg, och av den bråkdelen kanske du berättar om – vad de kan råka tycka är för privat – för ett ännu mindre fåtal.
Dessutom så är väl de flesta bloggläsare aningens obekanta med din värld, även om de läst din blogg ett tag, och upplever säkert saker och ting som mer privat än de människor nära dig som redan vet ganska mycket om ditt liv.
Jag tror också att man som människa har lättare att relatera till andra människor när man står öga mot öga. Med det skrivna ordet, går så mycket förlorat i form av kroppsspråk och det talade ordets musik. Det vore extremt intressant att veta hur bloggläsare skulle uppleva dina, som de tycker, privata berättelser om du t.ex. la in en ljudfil istället, eller t.om. en video. Det skulle inte förvåna mig om den sympatiska procenten skulle skjuta i höjden!
mars 6, 2008 vid 6:02 e m
Leva
Matildas fr: mjae… jag vet inte om det stämmer, riktigt, att jag har så många fler läsare än jag möter människor IRL… men jag berättar såklart väldigt få privata saker för alla dem som jag möter under en dag. Däri ligger såklart en skillnad – alla som läser får del av samma privata eller personliga funderingar från mig, det får ju inte de som jag möter IRL.
Jag tror att många människor har ganska svårt att tillgodogöra sig skriven text, överhuvud taget. Jag har upplevt så många gånger, på den gamla bloggen, att jag får kommentarer som skjuter så väldigt mycket vid sidan av det som jag har skrivit om… och det faktum att jag oftast skriver rätt långa inlägg bidrar säkert till att många som läser liksom missar vem jag är.
Helt klart har du rätt i att de flesta människor har enormt mycket lättare att relatera till människor som de möter, jämfört med när de läser skrivna budskap. Ett lite roligt exempel på det, är reaktionen från en av mina mer misstänksamma kollegor, när h*n fick ett automatgenererat mejl om att “du har fakturor att attestera”: h*n tyckte att h*n “fick oförskämda mejl från administrationen”…
H*n hade inte fattat att mejlen kom från en robot, och lyckades alltså tolka en icke-person som om den var oförskämd… det säger något om hur starkt och fel människor kan reagera på skrivna meddelanden… 
Jag kan inte påstå att det är något aktuellt problem, att någon skulle tycka att jag skriver “för privat”. Det är ingen som har reagerat på det, nu… jag kom bara att tänka på att det är en återkommande diskussion som förs, i bloggvärlden. Och jag söker efter den där magiska gränsen, mellan vad som uppfattas som privat och vad som ses som personligt… och orsakerna till att det kan upplevas så. Tack för dina tankar!