Och vad har den här dagen bjudit på, då…? Förutom nackspärr…

Jag har blivit 42 år gammal. Jag har fortfarande svårt att identifiera mig med en ålder som börjar på 40… hinner man vänja sig innan man kommer till 50, tro?

Det illsnöade i morse. Några minus, och väldigt vackert ute. Under förmiddagen var jag på det nya jobbet. Jag och B gick igenom vad vi behöver få klart inför morgondagens möte med projektgruppen, och hur vi ligger till med planering för möten och sånt. Vi fikade. Chefen på avdelningen där jag är nu frågade vilken min bakgrund är… till följd av att jag kommenterade morgonens nyheter om vilka utbildningar som leder till jobb, och inte. Och den som är chef där, har nog inte fyllt 30 än… såvitt jag förstår. Det känns faktiskt lite märkligt när jag tänker på det, att det nog inte är någon i gruppen som jag hör till nu som ens börjat närma sig 40 i ålder… det får mig att fundera över vad jag har åstadkommit under de här åren, sedan jag började plugga…

Ja, vad har jag åstadkommit… jag har fått barn. Haft familj, en stor del av tiden. Det har inte chefen, varken det ena eller andra. Jag har också gått från att vara administratör till att vara avdelningschef. På två olika arbetsområden, och samtidigt, periodvis. Jag har inte slagit mig fram på den karriärväg som är mest meriterande inom min arbetsplats… inte ens försökt. Inte velat. Sedan har jag sneddat in på arbetsområden som faktiskt ligger väldigt långt från det som jag utbildat mig till… för att jag har varit engagerad och driftig, inte för att jag har velat göra karriär. Och nu är jag på väg att… fasas ut… kanske? Den här veckan börjar förhandlingarna om min uppsägning…

Jag har blivit väldigt hårt motarbetad av en del människor… varav några på ledande poster. Jag har nästan strukit med på kuppen… förlorat min kärlek, och det mesta av min… oskuld, kanske? Tilltro till människors godhet? Kanske också hela min familj… det lär visa sig. Än så länge finns de, såvitt det verkar… men någon man att leva med har jag inte, och ser väl inte ut att få heller. Nåja, man kan väl inte få allt här i världen… kanske?

Jag var på ett bra möte med dem som jag jobbade med i höstas. Fortfarande märker jag att… fast det är de som är ansvariga för att driva det projektet framåt, så lutar de sig mot mig som om jag är den enda som vet hur det ska drivas… och då var jag inte ens projektledare. Jag är väl bara mindre rädd för att ha åsikter, och driva dem, än de är… kanske. Jag vet inte.

Efter det mötet hade jag stämt träff med min fackrepresentant. H*n ville prata med mig om strategin som de ska ha, vid förhandlingarna om min uppsägning. Jag åt lunch, blev gratulerad på födelsedagen av närmaste kollegan som var dunderförkyld, och så kom fackrepresentanten. I förra veckan ringde h*n mig och sa att det fanns en möjlighet att de skulle kunna förhandla sig till 1½ års uppsägningstid, för mig… och det lät ju helt otroligt. Nu behövde h*n få klarhet från mig om jag i första hand var intresserad av ett heltidsjobb inom verksamheten, eller om jag ville bli återanställd på 50%… det hade betydelse för den här eventuella förlängda uppsägningstiden. Och jag sa att… jag kan ju inte leva på en halvtid. Såklart är jag i första hand intresserad av heltid… och det innebar att det skulle bli lättare för dem att jobba för 1½ år, med hänvisning till att jag skulle kunna hinna utbilda mig för en annan karriär då… det låter ju som världens chans, ifall de får igenom det. Vi får väl se hur det går. Jag är tacksam för att min fackrepresentant, som… inte alla gånger har varit med mig, i jobbet… verkligen lägger manken till för att försöka få till en så bra lösning som möjligt för mig…

Under eftermiddagen ville ett par kollegor på gamla jobbet gå igenom några saker med mig. Och vid fikat berättade en kollega att han skulle vara med på de regionala nyheterna i kväll… vi skojade en massa om vad han skulle säga, och göra, under inslaget, för han var lite nervös… I slutet av fikat hade kollegan som är på väg att skiljas, tittat så sorgset på mig så många gånger att jag kände att jag måste höra hur det var. Och… nu hade hon lämnat sonen till hans far, för den här veckan. Och hennes make hade sagt, sist de var hos familjerådgivningen, att han letade både bil och bostad nu. Det verkar som om han har bestämt sig, under den veckan som de bott isär… jag sa att precis sådär var det med exet, för mig. Jag fick bara tvär-nog, efter hans senaste genomdumma sätt att hantera vår konflikt… stod inte ut med att ha honom där längre, inte en sekund till. Så jag sa att “du får flytta, så fort som det bara är möjligt – inte en vecka till på det här viset!” Och han ville inte flytta, inte alls… men inte lösa saker heller… men när han väl hade flyttat, då stängde han dörren för mig. Då ville han inte tillbaka.

Kollegan var… inte glad. Men ville fortfarande inte ha tillbaka honom, sådan som han är nu. Totalt självcentrerad, otroligt omogen… hon var faktiskt less på honom. Hon har en del att sörja… en del drömmar, som hon närt i flera år nu, och som går i kras nu… men jag tror, och märker att hon tror det själv också, att detta nog är den enda lösningen. De har inte en chans att få det att fungera, sådan som han är nu. Och… ja… han måste genomgå en total personlighetsförändring, för att det ska finnas en chans för dem… så är det nog.

Vi kramades lite, kollegan och jag… och så gick jag tillbaka och jobbade en stund till. Fick mejl från den kvinnliga A, med grattis på födelsedagen. Sms från brorsan… han brukar säga att min födelsedag är den enda han kommer ihåg… kanske är det för att det är lätt att komma ihåg två treor… Men det är ju trevligt, att han kommer ihåg mig, oavsett varför. Sms från barndomsvännen S. Ett härligt e-kort från Gunilla, där man skulle önska sig något och blåsa ut ljus… kul grej, och nu räknar jag med att mina önskningar kommer att slå in!

Närmaste kollegan var in till mig och stod nära och hostade… så vore jag inte full av virus innan, så blev jag det väl idag… H*n hade bil idag, så jag fick skjuts hem.

En underbart vacker blomma hade kommit, från rara Lady S… stort tack för den! Jag gjorde mig lite pasta med broccoli- och ädelostsås, och öppnade den lilla flaskan med bubbelvin till det. Skålade med mig själv och önskade mig grattis på födelsedagen. Och i mejlboxen fanns ett mejl från pappa… lite jobbigt, bra antar jag, men jobbigt… det får jag hantera mer någon annan dag, idag orkar jag inte det. Jag fick i alla fall veta i mejlet att han hade fått en liten propp i hjärnan i höstas, som löst upp sig efter bara någon timme… men nu fick han mediciner mot högt blodtryck och högt kolesterol, han är nog egentligen ganska frisk i sin grundfysik men har storrökt till för bara några år sedan. Jag förstår ju att det är meningen att jag ska tycka synd om honom och få dåligt samvete… och det fungerar, fanken också… skit. Ja, det tar jag en annan dag, som sagt.

När jag gick ner till närbutiken för att köpa creme fraiche till pastasåsen, funderade jag på om det har hänt något otrevligt alls idag… och kom fram till att det har det inte. Ingen har varit dum alls, och inget annat har gått fel heller. Bara det är en underbar födelsedagspresent! Och när jag kom in i butiken, sa hon som står där: “grattis på födelsedagen!”

Och jag blev faktiskt helt mållös. Kände mig som om jag var med i Dolda kameran, eller som om jag drömde… Jag sa inte ens tack, utan klämde till slut bara ur mig: “hur kan du veta det!?” Och det visade ju sig att dottern sagt att mamma fyller år på måndag, när hon var dit och köpte grädde i lördags… det borde jag ha kunnat räkna ut. Men jag blev så total-chockad över att hon visste, hon som står i affären… Killen som stod efter mig i kön log roat åt situationen…

Och medan jag åt min middag, halv sju på kvällen, ringde – doktorn! Alltså, vilken konstig dag… Doktorn ville prata med mig om resultaten av gastroskopin. Men – halv sju en måndag kväll!? Va!? Inte tusan jobbar han vid den tiden, han har ju ett vanligt dagtidsjobb!! Min känsla av att vara med i Dolda kameran kom tillbaka… Men ingenstans har det hoppat fram någon skojsig typ och berättat att de bara driver med mig… och doktorn var bara alldeles seriös, som vanligt. Skumt…

Såg kollegan på nyheterna. H*n stod och höll sig hårt i bordet, med båda händerna… Rättså nervös verkade h*n, men sa eller gjorde inga konstigheter. Sedan jag ätit och sett klart på Gray´s anatomy, ringde mamma… det där samtalet som jag bävat lite för… men jag ville inte för allt smör i Småland ha en jobbig situation på min födelsedag, så jag pratade bara på som om inget hade hänt. Det funkade rätt bra. Vi pratade lite om min kusins bröllop, framåt sommaren… mamma kommer hit då. Vi får väl se hur vi löser allt då.

K, som alltid brukar ringa mig på födelsedagen men som jag inte pratat med på… kanske ett halvår, har inte ringt. M har inte hört av sig, trots att han har skojat flera gånger nu om att jag fyller den femte… kanske ringer han på onsdag, det skulle inte förvåna mig… Barndomsvännen Y har inte heller hört av sig. Och C sitter väl på planet på väg hem, nu… för hon missade ju flyget förra veckan, ringde hon och berättade, ytterst generad… hon hade läst fel på biljetten. Faktiskt var hon rejält förkrossad över att hon gjort något så pinsamt… och det är verkligen inte likt henne att göra ett sådant misstag. Det är det inte. När D körde henne hem igen från flyget, tre timmars enkel resa… hade han sagt till henne att “alltså… om du ville stanna kvar här så hade du bara kunnat säga det, så hade vi sluppit åka fram och tillbaks till flygplatsen…” Men nu ska hon komma hem i alla fall, inom ett par dagar.

Så… hela den där jäkla familjen som jag vill slippa… har hört av sig och gratulerat. Var för sig. Jaha, liksom. Det blir inte lättare att veta hur jag ska förhålla mig till min förbannade familj… så jag låter det vara, för stunden.

Och siktar in mig på att fortsätta bekämpa förkylningen. Nyser gör jag, bihålorna känns… men den har inte brutit ut helt, förkylningen. I morgon är det behandling hos E, och möte med projektgruppen på nya jobbet. Jag försöker hålla mig så alert som jag bara orkar… ska lägga mig tidigt ikväll. Men är alldeles nöjd med det här årets födelsedagsfirande.