Idag mår jag INTE bra… det har jag inte gjort sedan igår eftermiddag. Jag är ledsen. Jätteledsen, ända in i själen… hur mycket ska man behöva orka egentligen…? Finns det ingen bortre gräns för hur hemskt livet kan bli…? Visst, jag inser att det kunde vara mycket värre. Jag kunde vara utan jobb redan nu, och bo på gatan helt utan både pengar, mat och kläder… så kunde det vara. Jag kunde vara knarkare också. Eller leva med en människa som misshandlar mig. Jag kunde ha varit dödligt sjuk också.
Nu är jag bara utan en familj som vill mig väl. I stället har jag en som vill mig så illa som den kan. Jag har bara förlorat den sista, och viktigaste, medlemmen i det som har varit min familj… min dotter. Och jag har bara påbörjat mitt andra halvtidsjobb inom mindre än ett halvår. Och om en vecka så kommer det att beslutas att jag ska sägas upp.
Men jag har vänner. Jag har människor som säger snälla saker till mig… som säger att jag är värd att leva, och t o m att få ha ett bra liv. Jag försöker hela tiden att leva upp till det… varje dag försöker jag att undvika att tänka på allt det som är stort, ohanterligt och besvärligt… och så försöker jag allt jag kan att tänka på att jag är värd att ha ett bra liv. Fast jag inte har det, just nu, eller har haft det på ett bra tag.
I morse stod jag i fikarummet och pratade med en kollega om att jag jobbar på två ställen nu. Och att det är rätt slitsamt att försöka komma in i en ny grupp arbetskamrater… igen… även om det verkar vara trevliga människor… och dem kommer jag att jobba med i några månader till, och sedan blir det byte igen. Till någon annan grupp arbetskamrater, eller till ingen alls. Det är… slitsamt. Magen säger att den vill gråta…
Och då kommer min kollega som har en liten son och ett trassligt äktenskap. Hon ser ut som om hon inte ens hann sälja smöret, hon blev bestulen på det så några pengar hann hon aldrig se röken av… och jag tänker att “nej, jag orkar inte idag…”
Jag gick tillbaka till mitt rum, med min kaffekopp i handen och ett avtalat möte lite senare med kollega nr 1, om vårt framtida samarbete i det nya jobbet som jag ska ha, på min gamla arbetsplats. Hann bara in på rummet, så kom kollega nummer 2 in och stängde dörren efter sig… och det enda hon sa, var: “jag skulle vilja be om en kram”… och herregud, vem kan säga nej när någon ber om en kram… det kan man nog bara om man inte har ett hjärta. Jag kramade henne en god stund, men jag förvarnade om att det kunde hända att jag skulle börja gråta… och det gjorde hon också… men vi grät inte. Och när vi slutat kramas, berättade hon att hon och maken hade separerat i helgen som gick.
Och hon kände sig… lättad, arg, och övergiven… sådär som det är när man separerar från någon som man älskar. Alla känslor åt alla håll. Samtidigt.
Hon berättade om helgen, hur dne varit… hur hon hade försökt få familjen att göra något tillsammans som alla tycker är roligt. Hon tvingade med sig hela familjen till ett äventyrsbad några mil hemifrån. Med övernattning, för att det skulle kunna slappna av så mycket som möjligt. Och de hade kommit dit… och hon och sonen hade lekt i vattnet, medan maken hade stått alldeles frånvarande vid bassängkanten mest hela tiden. Hon blev ledsen, arg och frustrerad… och när hon till slut, efter timmar med sonen, bad maken vara med sonen en stund så att hon fick vila, så stod han bara handfallen och tittade på medan sonen (3 år) knatade rakt ner i vattnet där han inte bottnade, och försvann under ytan flera gånger innan hans pappa till slut kom sig för med att dra upp ungen…
När hon konfronterade maken med det skedda på kvällen, så säger idioten: “men jag sa ju åt honom att han skulle stanna hos mig”… herregud, man skulle kunna tro att han inte har levt med sin son lika länge som min kollega har gjort. Hur är man skapt om man tror att ens treåring inte kommer att drunkna, för att man har sagt åt den att den inte ska gå sin väg? Någonstans har det slagit alldeles fel i ens hjärna, när man kommer på att man ska svara så, när sonens mor uttrycker oro för ens förmåga att se till att det gemensamma barnet överlever…
Hon fick nog. Sa att du… så här kan vi inte ha det. Så här kan jag inte ha det. Under veckan innan hade han sagt till familjerådgivaren att han ville att han och kollegan skulle vara “vänner”, inte partners… och hon hade gått hela veckan och känt att hon måste skyla sig inför sin man, när hon passerade hans madrass i vardagsrummet… aj aj aj. Aj vad ont det gör att höra… jag vet ju hur det kan kännas. Det var inte på det sättet när det tog slut mellan mig och exet, inte med dotterns far heller, men känslan är nog likadan ändå… att den där människan som man har levt så länge med och känner sig så “hemma” med, plötsligt blir en alldeles främmande människa.
Hon hade krävt att maken skulle flytta till lägenheten som finns i hans föräldrars hus. Två veckor skulle de prova, och då skulle de ha sonen en vecka var. Maken ville inte att det skulle bli en permanent separation… men varför han vill leva vidare med en kvinna som han vill ska vara hans “vän”, det är lite svårt att förstå.
Och kollegan har aldrig bott ensam. Hon flyttade direkt från föräldrarna till den gemensamma lägenheten med den nuvarande maken. Hon är rädd för att leva ensam… men tror att hon kommer att klara det. Och jag sa att visst kommer hon att göra det, alldeles utmärkt.
Och jag berättade för henne att jag förlorat min dotter. Hur det hade gått till. Och kollegan blev faktiskt lite chockad… sa att “du är så himla stark!!” Och jag vet inte det, jag. Jag har bara inte dött än… typ.
Och så kramades vi lite till… och hon gick iväg och jobbade. Jag förstår att detta är jättestort för henne. Jag har varit där… man tror att detta är det värsta som kommer att ha hänt en, i ens liv. Och det behöver ju inte hända något värre i hennes liv, det här kan mycket väl vara det värsta som hänt henne. Jag tycker nog att det är bra att hon äntligen, efter så många år, har insett att hon kanske inte bara ska känna med honom och tycka synd om honom för att han är deprimerad och inte vill ta sig ur det, utan hellre vill ta ut sina negativa känslor på henne.
På eftermiddagen var jag på ett möte där jag träffade några kollegor som det var roligt att träffa. Själva mötet… gav mig en enda kontakt och ett uppslag till en sak som jag behöver ta med mig till projektet jag jobbar med på det nya jobbet, i övrigt var det bara tråkigt. När vi gick ifrån mötet pratade jag som hastigast med en fd kollega, undrade om han hade pratat något med en av våra gemensamma fd kollegor som blev uppsagd i somras… det hade han inte. Vi sa att vi ska försöka få rätt på den fd kollegan, och kanske dra med honom ut på en öl någon kväll.
Och min grundkänsla är… ledsenhet. Den ligger som ett stråk, i botten av mig… vet inte vad jag kan göra åt den.
Sedan ringde A, han satt i bilen på väg till en fjällnära ort 30 mil bort… det blev ett långt samtal om familjen, relationer och jobb. Vi är rätt olika… han är i vissa stycken lik min dotters far, den där maktkampstendensen finns hos honom också litegrann, men han är ingen “stridis”. Vi kan prata om det mesta, och väldigt rakt. Det ger mig något att prata med honom, mycket för att han också funderar en massa på en massa saker, både sånt som jag funderar på men också sånt som jag inte tänker på, och det är lite utvecklande för mig. Han gillar att försöka göra om andra… tror gärna att han vet hurdana andra är, även jag. Och när jag inte håller med honom så säger jag det. Det kan bli rätt mycket diskussion, ibland… men vi blir inte ovänner, det blir inte bråk. Även när vi tycker väldigt olika om saker, och det gör vi ibland.
Nå. Det blev sängdags. En dag i taget.
6 comments
Comments feed for this article
februari 26, 2008 vid 10:34 e m
Märta
Mitt liv har gått i kras flera gånger. Det är fruktansvärt. När jag inte orkar kämpa mer, så säger jag till mig själv.
“Släpp allt. Släpp oron, ledsnaden och rädslan, ta ett djupt andetag och slappna av helt. Streta inte emot. Låt allt rinna iväg från mig. Jag är bara en liten del i det stora kugghjulet universum och tids nog kommer allt att bli bättre. Jag kommer att skapa mig ett nytt liv, få nytt jobb, nya vänner och kärlek. Just nu har mitt liv tömts på allt, men det kommer att fyllas igen.”
februari 26, 2008 vid 10:45 e m
hakan64
Märta: Ja ibland är det inte ens lönt att kämpa mot allt skit som händer. Funkar det inte så… till sist ger man upp. Jag börjar bli för gammal.
Jag försökte i 17 år. att komma fram till någon form av förståelse hos en annan människa. “It takes two to tango”. Meningslösa skitcitat men… vill inte den ena parten så vad ska man göra? Kämpa tills man dör eller låta livet gå vidare?
Det är så mycket oro världen, och vi ska inte bara bry oss om det som händer oss nära inpå, utan även saker fjärran från oss, som givetvis påverkar oss. Ibland, mer än ibland, blir jag uppgiven. För hur ska man orka med alla “uppdrag”.
februari 26, 2008 vid 11:14 e m
Mia*
Jag är ledsen över att du ska behöva ha det så tungt.
Vad göra med sin ledsenhet? Gråta. Leva ut, släppa ut den. Samtal, dela bördan med någon eller några (utöver proffs, alltså). Både för att få utlopp och för att få införsel av annat. Kanske kan du och kollega nummer 2 finnas där för varandra? Du behöver ju människor som står på din sida, på riktigt.
Nä, jag vet inte. Men jag tror på dig, på att du hittar en väg.
Kramar!
februari 27, 2008 vid 8:01 f m
Leva
Tack, mina vänner… tack för att ni delar, och deltar. Det hjälper att få höra att det finns fler som förstår… tråkigt är det att vi är fler som har farit illa av livet, men det är skönt att bli påmind om att… man överlever. Man GÖR det. Jag har gjort det förut, jag kommer att göra det igen. Och Märta, ganska precis det du beskriver att du brukar tänka när livet verkar rasa ihop, så har jag tänkt rätt länge nu… det fungerar, det gör det. Det frigör en ifrån en massa förväntningar på sig själv, som man går och bär på utan att märka det, för det mesta… Men man BLIR ledsen av att ha en familj som skadar en. Det går inte att förtränga… och jag tror inte att man ska det heller. Tack för tankar om hur uttrycka ledsenheten, Mia… jag gör nog kanske redan vad som går för att få ur mig den, inser jag. Pratar med både proffs och vänner, får kroppsbehandling (dvs beröring), gör yoga, tar promenader, försöker sköta kroppen så gott jag kan… det finns kanske inte fler saker att göra. Det är kanske bara att låta det ta den tid det tar… vara ledsen så länge som jag är det. Tack för att du tror på mig och för att du tycker att jag förtjänar att leva med dem som står på min sida… jag tänker fortsätta att söka sådana, och “odla” er som finns. Ni är värda massor.
Det är så oerhört tabu att bryta med sin familj. Många mår dåligt av sina familjerelationer, men att bryta med de människor som får en att må sämst… det anses bara tillåtet om det INTE handlar om familjen.
Som du säger Håkan, det är så mycket oro i världen… och hur man än gör, så måste man börja försöka förändra i sin närmiljö. “Gräv där du står”. Det är väl först när närmiljön är bra och ger mer energi än den tar, som man kan börja jobba med sånt som ligger längre bort… jag tror också på att de förändringar till det bättre som man kan åstadkomma på det lilla planet, får effekter på det stora planet också. Fjärilen i Amazonas, som skapar en vindpust som till slut välter träd i Asien… liksom.
I morse pratade de på nyheterna om att antalet tonåringar som fosterhemsplaceras ökar dramatiskt. Vad kan det bero på, tro? Kan det ha med curlingmentaliteten hos föräldrar att göra, att fler föräldrar aldrig vill bli vuxna, att hela samhället skapar system som innebär att redan små barn förväntas fatta livsavgörande beslut på egen hand…? Att fler föräldrar mår dåligt, för att samhället blir allt mindre människovänligt? Säkert är det en kombination av flera saker… men jag kan inte låta bli att tänka på hur nära det är för min dotter att hon lyckas få det dithän att hon måste bo i fosterhem, när hennes främsta problem är att hennes pappa av outgrundliga skäl har ett för stort behov av att motarbeta hennes mamma… och att hennes pojkvän kommer från en familj med en otroligt problemtyngd historia. Att kuratorn på skolan, och människor på ungdomshälsan, säger till henne att det är synd om henne som måste ta hänsyn till de människor som hon bor med, också. Att hon saknar “sunda vuxna” i sin omgivning.
Ja, jag vet inte. Det känns som om… mina värderingar… faktiskt är ganska sunda och riktiga, och att jag är ganska ensam om att vara förälder på det sättet som jag är. Så många föräldrar tycker att om barnen protesterar mot gränser, så beror det på att barnen har rätt… och då ska man anpassa sig, som förälder. Man ska inte kommunicera, man ska bara vika sig… och jag tycker att det är en helt sjuk inställning, till barn som försöker ta reda på var gränserna går för hur man ska leva i livet.
Nå. Tack, som sagt. Jag blir ändå jätteglad över att ni engagerar er, att ni ger respons som känns “på riktigt”… Kramar till er.
februari 27, 2008 vid 6:45 e m
Lady Starlight
Hoppas du mår lite bättre idag, att du får sova gott i natt och bara drömmer snälla drömmar. Tänker på dig och är fortfarande väldigt glad över att jag får vara din vän. Min lilla värld vore så mycket fattigare utan dig som vän vet du.
Kramar
februari 27, 2008 vid 8:27 e m
Leva
Käraste Lady S… idag kom jättefina tulpaner från dig, med blåbärsris och pärlor i… så otroligt fint. Du är en väldigt, väldigt fin vän… TACK. Verkligen. Du är så bra på sånt, sådant där som är varmt… jag är glad att jag får ha dig som vän.
Jag hoppas att du har en bra dag, och kväll. Kramar till dig.